Nationalismen och bögarna
Ann Charlott Altstadt läser ett reportage om högerpopulismens farliga flirt med de homosexuella
Publicerad 2017-05-17
I Homonationalism undersöker författaren Anna Maria Sörberg positionerna i ett nytt politiskt landskap. Donald Trump och Marine Le Pen frontas av män som är öppet homosexuella, till och med counterjihad-aktivisterna i England har en gaysektion.
Sörberg driver tesen att de forna homofoberna har välkomnat homosexuella enbart av taktiskt instrumentella orsaker. De ska infogas i berättelsen om den nationella högern som yttersta värnet för en sekulär, progressiv västerländsk kultur hotad av islam och ökad immigration. Hbtq-rättigheternas frihet och tolerans förstärker och skiner över det nationella projektet som kontrast mot muslimernas kulturellt bakåtsträvande homofobi.
Jag läser Sörbergs arbete inte bara som en undersökning utan också som ett sökande efter hållpunkter och konfliktlinjer då den identitetspolitiska kartan inte kan visa vägen. När hon intervjuar högerbögar, queer-aktivister och forskare runt om i världen så hörs ett vemodigt bakgrundsackord av förlust. Hbtq-rörelserna har tappats på progressiv kraft, radikalt engagemang och det historiska minnet är kort.
Annonsörernas intresse för de rosa pengarna kan symbolisera en övergripande samhällsförändring där systemkritiska uttryck har avväpnats och uppgått i medelklassens livsstilsutbud. När de marginaliserade också blev konsumenter så öppnades garderobsdörrarna och nu får och vill också bögar gifta sig.
De som ingått äktenskap i Frankrike befäster inte bara heteronormativiteten, enligt Sörberg, fyrtio procent av dem röstar också på Le Pen. Och då till och med Benjamin Netanyahu är hbtq-positiv och kristdemokrater prajdar som de aldrig gjort annat vittrar den subversiva sexuella identiteten. Och hur ska id-vänstern hantera att det är majoritetssamhällets elitskikt som flaggar för mångfald och inkludering medan delar av en minoritetsgrupp är homofober?
Problemet är att varken Sörberg eller hennes intervjupersoner tycks hantera någon verklighet alls, oavsett om de befinner sig i Nederländerna, Paris eller på Väst-banken. Enligt dem tycks högern aldrig formulera några verkliga samhällsproblem. De ger endast hotbilder och svaret för vänstern är att avslöja bilderna genom att konsekvent benämna dem just bilder eller berättelser. Det gör en mångkomplex värld till en platt tavla av ideologi.
Den mördade högernationalisten Pim Fortuyn sägs exempelvis ha ”målat upp en bild” av marockanen som inte vill anpassa sig till det frihetliga gayvänliga Nederländerna. Men vi får inte veta att just marockaner står för en överväldigande överrepresentation av hatbrott mot homosexuella. Sörberg beskriver hur den israeliska regeringen satsat pengar och resurser för att skapa bilden av landet som ett gayparadis. Men i jämförelse med grannarna i mellanöstern är det väl inte en bild utan verklighet.
De aktivister som intervjuas på Västbanken och i Stockholmsförorten nämner inte med ett ord klan-strukturernas hedersnormer som i namn av islam drabbar hbtq-personer med våld och förtryck. Vi får inte veta något om de sexuella minoriteternas villkor på Västbanken, bara att muren är huvudproblemet även för dem och den rätta bilden av orten handlar om socioekonomiska villkor.
Sörbergs, liksom id-vänsterns uppgift, tycks vara att skydda människor från konkret kunskap och information för att uppfostra dem att inte bli rasister eller islamofober. Enligt en fransk muslimsk queeraktivist får inte ens frågan ställas om islamistisk terrorism kan ha någon koppling till islam för det vore att befästa den rådande bilden av en våldsreligion. Det är att gravt underskatta vår intellektuella förmåga och det minskar dessutom vår förståelse av fenomenet homo-nationalism.
Ytterhögerns framgångar måste också förklaras av att vänstern i parlament, i medier eller på rörelsenivå inte ger några tilltalande politiska alternativ. I en intervju förkastar exempelvis Sébastien Chenu, homosexuell kommunalpolitiker för Nationella Fronten, den identitetspolitiska världsbilden. Han vill inte längre tillhöra, som han uttrycker det, en ”sekt” utan ett större Vi. Men vad har vänstern att erbjuda?
De valde att skippa arbetarklassen för att i stället förlita sig på olika minoritetsgrupper som i kraft av sin underordning skulle bli pålitliga allierade. Den borgerliga vänstern prioriterar solidariteten med de mest utsatta i stället för kampen mot ekonomiska maktförhållandena. Den strategin har inte byggt något brett vänster-Vi. Ingen plats där människor från arbetar- och medelklassen oavsett hudfärg eller sexuella preferenser kan samlas kring gemensamma intressen mot den verkliga makten i samhället.
Sörberg tar i sin slutdiskussion också upp att mångfalds- och inkluderingspolitiken endast har gynnat en privilegierad del av minoritetsgrupperna medan klassklyftorna växt och arbetarklassens distanserat sig från vänstern. Men hennes förslag handlar endast om att på nytt identifiera utsatta grupper att solidarisera sig med: ”transpersoner i gränsfängelserna” och de illegala emigranterna i eller på väg till Europa och USA.
Men jag undrar hur dessa miljoner ska intresserade sig för medelklassakademikernas queerteorier och/eller bli mer pålitliga som allierade än homosexuella män? Sörbergs nya strategi kommer inte vinna arbetarklassen, rubba eliternas maktordning, men klassklyftorna kommer att nå avgrundsdjup. Det är dags för id-vänstern att visa hur öppna gränser ska kunna kombineras med en välfärds/nationalstat. Om de anser att emigranters rättigheter övertrumfar denna ordning så bör vi få veta det och hur vårt framtida samhälle ska organiseras.
Jag antar att Sörbergs arbete i sig kan förklara varför både homo- och heterosexuella väljer högern trots att samtiden är som gjord för att lyfta vänstern i opinionen. Om det här är svaret på människors frågor kring nationalism, rasism, islamism, terrorism och ojämlikhet så framstår identitetsvänstern, inte homosexuella män, som både ytterhögerns och nyliberalismens nyttiga idioter.