Hudlöst möte med nattens maror
Petter Lindgren läser Jila Mossaeds poesi
Publicerad 2018-04-18
”Jag är tidig i dag / Spegeln ser matt ut / Tom / Jag sätter mig mitt emot / och börjar”.
Spegeln var den bärande bilden i Jila Mossaeds lyriska korsförhör med det egna jaget i Jag föder rådjuret (Lejd), men vidgade sig också mot en i mina ögon svårt attraktiv romantisk mystik med drag av både Stagnelius och Bruno K Öijer.
I Mossaeds nya bok, hennes sjätte på svenska sedan debuten 1997 med Månen och den eviga kon (Ordfront), framstår interiören som jämförelsevis spartansk. Spegeln har flugit sin kos och dikterna har blivit kortare och smalare och mindre prunkande.
Motiviskt är Mossaed, född 1948 i Teheran i Iran men sedan 1986 bosatt i Sverige, dock sig lik. Som få andra på svenska har hon begripliggjort det skuggliv eller den identitetsförlust som kan följa på en tillvaro i exil, och också i Vad jag saknades här söker hon sig till denna smärtsamma låga.
Tillsammans tecknar de drygt 70 dikterna bilden av ett hudlöst och vidöppet jag i händerna på nattens maror och drömmar, för det är på natten det händer i den nya boken. Exempelvis kommer en härfågel (en praktfull art sällan sedd på våra breddgrader men tämligen allmän söderöver) på besök, och i en blåsig vargtimme bjuds en sömnlös asp in på en kopp te: ”Å, du vackra asp / behåll mina hemligheter / när jag inte finns längre”.
Dessa tilldragelser tillhör dock bokens lyckligare, för oftast finner sig poeten (asplikt!) ”fastbunden / vid en innehållslös vind / som föddes ur en brunn / som vill dra mig till sig”. I denna vind skymtar visserligen anförvanter och bekanta ting, en mor, en kjol, en synål, men allt syns fånget i förgängelsens tid och är i alla händelser väck när morgonen kommer. Kvar i Billy-hyllan står bara en död porslinsfigur, en pjäs som ”lämnat sitt hjärta i Balkh” (vilket är en liten stad i Afghanistan, fordom ödelagd av Djingis kahn men ännu en viktig referenspunkt i den persiska litteraturen).
”Vad jag saknades här” är knappast en satsning i paritet med Jag föder rådjuret, för vilken Mossaed tilldelades Aftonbladets litteraturpris 2015, men är trots allt en mellanbok som i kraft av sin spirande formella nyorientering klarar sig fint på egen hand. Så här kan det till exempel se ut, i en stump som klingar rent norskt i sin vardagliga enkelhet (tänk Jan Erik Vold eller Bjørn Aamodt):
”I mörkret går jag / som min mor / och tänker som min far // Sitter i ett litet rum / i Norden / väntar på ljuset // Det är mitten av november”.
