Alla säger hen och stirrar ner i telefonen
Roland Poirier Martinsson ser med 80-talsögon på dagens Sverige i romandebuten
Publicerad 2020-12-13
Om en person från det förflutna plötsligt dimper ner här i landet, säg efter sisådär trettio år, hur skulle hen uppfatta vad som egentligen skett med Sverige?
Fången är titeln på Roland Poirier Martinssons roman, men den hade lika gärna kunnat heta ”Tidsresenären”. När filosofen och den populärvetenskaplige författaren gör sin skönlitterära debut är det med ett tankeexperiment som förkroppsligas av den nysläppta fången med det symboltunga namnet Christian From. Efter tre decennier på amerikansk anstalt återvänder han till ett Stockholm som känns lika främmande som friheten.
Under det backanaliska 80-talet var han en filosofiförälskad kille – passa dig för att läsa för mycket logik! – som hängde med sin polare Roger som fått fint Stanfordstipendium till Kalifornien. Väl på plats upptäcker de att kokain är roligare än föreläsningar och vips är de själva knarkkurirer med hur mycket dollar som helst på fickan.
Men något går snett med sista affären – Christian åker dit för dråp och tjallaren Roger sticker hem med kompisens långa fängelsestraff på sitt samvete.
Trettio år senare är Roger är insyltad i solkiga penningtvättaffärer och avskyr sin på ytan framgångsrika tillvaro. Om den förbittrade Christian vill krossa honom så kan han. Men förmår han bestämma sig för vad han ska göra med resten av sitt liv?
”Fången” är en ganska egenartad blandning av idéroman, samtidssatir och hårdkokt thriller som stundtals känns cyniskt 80-talsblänkande, stundtals amerikanskt gangsterruffig. En roman ”om minnet och jaget”, säger baksidestexten.
Men just utläggningarna om sådant tycker jag mest tjänar som kristyr på kakan – med sina nästan 400 sidor är det en rätt så mångordig berättelse, emellanåt lite omständlig. Idékonstruktionen som bär upp romanen handlar snarast om tidsandan och hur man (inte) finner sig tillrätta i den, men ibland fastnar författaren i att, med visst förakt, återge rubriker i DN.
Vad är det då som hänt i Sverige? Det uppenbara: tiggare och skyltar på trottoaren, alla säger hen och stirrar ner i platta telefoner, tv-serierna är fantastiska medan tågets restaurangvagn liknar kyldisken på en mack. Men på djupet?
Mest dräpande mot samtiden blir författaren när han låter Christian gå på fest hos kulturfolket som blir illa berörda för att han säger ”indianer” i stället för ”amerikansk ursprungsbefolkning”. Christian försöker sätta ord på sin känsla av likriktning: ”bilarna ser ut som telefonerna, husen i stan, dom ser ut som telefonerna, maten smakar som att titta i skyltfönster”.
De mest spännande spåren är nog ändå de som handlar om hämnd och förlåtelse och vad trettio förlorade år gör med en människa. Där öppnar den analyserande och psykologiserande stilen, som jag ibland upplever som överlastad, för ett seriöst prövande av tankar. Och jag slås av att den här romanen är välskriven på ett sätt som inte varit så vanligt på, ja, de senaste trettio åren.
Roland Poirier Martinsson medarbetar i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Ann Lingebrandt, litteraturredaktör i HD och Sydsvenskan.
