Därför var Freud besatt av fadersmordet
Kanske ville han med ”Bortom lustprincipen” förekomma de mordiska lärjungarna
Publicerad 2021-12-26
Efter första världskriget var psykoanalysens teori och rörelse högsta mode. Men mitt under triumfen skrev Sigmund Freud 1920 den omvälvande Bortom lustprincipen. Nu kommer en nyskriven antologi om dess idéer, Freud & dödsdriften, lämpligen läst tillsammans med nyöversättningen av Freuds bok.
Bakgrunden var att krigsskadade veteraner från första världskriget hade ersatt de neurotiska societetsdamerna på Freuds divan i Wiens la belle époque. Erfarenheten av att försöka behandla dem drev Freud att tänka om och krossa den vulgära bilden av psykoanalysen: att allt egentligen handlar om sex. I stället förmörkade han sin lära genom att introducera en motsatt, djupare drift än Eros: dödsdriften – allt levande vill dö.
”Bortom lustprincipen” är en pionjärstudie av PTSD, förr kallat ”soldatsjuka” och ”shell shock”. Symptomen förblir: upprepningstvång, mardrömmar, svår ångest. Men fältet har utökats från slaktfältet till andra svåra trauman, och behandlingen har blivit bättre, särskilt den nya EMDR-terapin.
”Trauma” är ett av 2000-talets viktigaste begrepp. Jag tror att det enormt brutala 1900-talet skapade en generell PTSD och dissociation, en kultursjukdom av identitetssplittring, overklighetskänslor, jaglöshet, självmord.
Den nya dödsdriftsteorin gjorde Bortom lustprincipen explosiv, och dess inkonsekvenser ökade på förvirringen inom rörelsen. Dessutom tycktes den överge positivismens monism och rationalistiska optimism. Freud, vanligen njugg med sina förebilder, nämner den österländskt influerande och pessimistiske filosofen Schopenhauer.
Att Freud inte hade grepp om teorin märks i brevväxlingen om världsfredens möjlighet med Albert Einstein 1931. Där är dödsdriften en ond ”aggressionsdrift”, som söndrar och förstör – motsatsen till den goda Eros som förenar och reproducerar. En modell som skiljer sig rätt mycket från den i Bortom lustprincipen, där lustprincipen snarare framgår som ett uttryck för dödsdriften.
Antologin ”Freud & dödsdriften” är en intellektuellt laddad volym med fjorton nyskrivna texter, de flesta svenska, samlade av redaktörerna Pablo Lerner och Tobias Wessely, båda psykologer aktiva på Göteborgs starka psykoanalytiska scen.
Vare sig man tycker att psykoanalysen är en knasig sekt eller en giltig och levande klinisk praktik och teori, är det svårt att överskatta dess idéhistoriska betydelse, än i dag
Inleder gör Dany Nobus med en idéhistorisk introduktion till Freuds nya driftsteori, dess orsaker, sammanhang och följder. Han ger också en glatt respektlös bild av patriarken Freuds fåfänga och narcissism.
Avslutar gör psykoanalytikern/poeten UKON med Deleuze-inspirerad, underfundig prosalyrik som blandar högt och lågt, nutid och atavistisk tid, abstrakt och konkret.
Däremellan finns en tolv brokiga bidrag: Lorenzo Chiesas ”Anthropie” är en hopplös essä om Lacan som är krångligare än Lacans egna texter. Kanske beror det på att Lacan hade svårt att integrera dödsdriftsteorin i sin mindre naturvetenskapliga, mer lingvistiska psykoanalys. Ett annat svagt nummer är Anders Olssons Strindberg-essä, som har en svag insikt i Freuds teori.
Även redaktörernas texter är frustrerande: Lerners utredning är mycket teknisk, lovande, men känns inte avslutad. Wesselys text om självmordet såg jag fram emot, men den gräver inte tillräckligt djupt.
För lite plats ägnas åt mardrömmen. Mardrömsbristen är iögonenskärande i Freuds genombrottsverk Drömtydning (1900). De stred mot hans förståelse av drömmens lustprincipiella funktion: att hålla individen sovande trots inre och yttre störningar. Tjugo år senare blev de centrala.
Dödsdriftens plats inom psykoanalysens historia är alltså komplicerad. Antologin vittnar om det. Dess drygt fyrahundra sidor är ett mise en abyme eller ett mikrokosm som korresponderar mot dödsdriftsteorins makrokosm: oavslutat och motsägelsefullt – och fascinerande.
Nobus avfärdar hur världens mest berömda psykoanalytiska tänkare, Slavoj Zizek, inkluderar Freuds dödsdriftsteori genom att förvanska den: acceptans genom mord. Bläddrar vi fram hundrafemtio sidor kommer Derek Hooks essä om Zizek.
Utmanande är filosofen Catherine Malabous radikala neuropolitiska ”Dödsdrift och anarki” som kretsar kring Derrida, trauma, makt och lek och ifrågasätter psykoanalysens emancipatoriska möjligheter.
Freud skrev ”Bortom lustprincipen” samtidigt som artikeln om ”Det kusliga” (1919), som betytt mycket inom konst och konstteori: spöken skrämmer oss, därför att de är det bortträngdas återkomst, det odöda som lockar oss in i den mörka tystnaden – särskilt om vi misslyckats med det tunga sorgearbetet.
Den starkaste texten är filosofiprofessorn Hans Ruins ”Ancestralitet. Spöken, förfäder och andra döda”. Den skildrar antropologins syn på dödskulter, men kastar eget ljus över förfädersdyrkan, den uråldriga dödskulten: allhelgona, begravningar, minnesceremonier. Ruin beskriver vackert de förskriftliga strävandena att tjäna döda förfäder som konstitutionella för historiemedvetandets och därmed framtidens uppkomst, för religionen och kulturen själva.
Vare sig man tycker att psykoanalysen är en knasig sekt eller en giltig och levande klinisk praktik och teori, är det svårt att överskatta dess idéhistoriska betydelse, än i dag.
Freud led av svår dödsångest och var besatt av idén om fadermordet som civilisationens grund. Kanske var hans explosiva skrift från 1920 ett omedvetet sätt att förekomma de mordiska lärjungarna och att bli ihågkommen länge: det närmaste en intellektuell kommer evigt liv.
