Dikter värda att vänta länge på
Äntligen publiceras Hart Cranes poesi på svenska
Publicerad 2021-01-03
Hart Cranes namn ekar inte särskilt starkt, åtminstone inte bland svenska lyrikläsare. Ändå är namnet så vackert hårdkokt. Smaka på det: Hart Crane. Det kunde varit en privatsnok i en noir-deckare.
Men han är poet. Eller snarare var. En tidigmodernistisk, amerikansk poet som ändade sitt liv för egen hand, genom att trettiotvå år gammal kasta sig överbord i havet utanför Kuba 1932. En inom den amerikanska litteraturhistorien väl känd och läst poet, tyvärr i vårt språkområde anonym.
Hans kärleksförklaringar till modernitetens paradoxala, slamrande maskinrytmer och till sexualitetens ohämmade vildhet är besläktade med Walt Whitmans; själva stilen och de antika referenserna visar Cranes motsägelsefulla förhållande till T S Eliot; hans homosexualitet och därmed besläktade litterära teman pekar mot beaten och Allen Ginsberg.
Kanske är det homofobi som hindrat svenska förlag från att intressera sig för Hart Crane, kanske bara slapphet. Erik Lindegren och Artur Lundkvist planerade i början av andra världskriget att översätta och publicera dikter av honom i en antologi tillsammans med poeter som Lorca, Eliot, Dylan Thomas och Rilke. Projektet blev aldrig av. Dock säger det fina sällskapet något om Cranes betydelse.
Nu råder det djärva lyrikförlaget Smockadoll bot på bristen genom en maffig volym i urval och översättning av Kristian Carlsson, som också skrivit den över femtio sidor långa inledningen, Till Brooklynbron och andra dikter.
Med många centrala dikter från Cranes samlingar White buildings (1926), The bridge (1930) och Key West (1926–1930), samt några ytterligare poem och ett antal brev utgör den svenska volymen en fullskalig introduktion till ett klassiskt författarskap.
Det är utmärkt att breven tagits med: Crane har en sällsam förmåga att precisera, analysera och kritisera sin egen lyrik, till den grad att en egen poetik kristalliseras.
Lyriköversättande är en egen konstform, inte minst när det kommer till fri, modernistisk vers. När jag själv tolkat lyrik har jag börjat med att skrika, viska och sjunga ut originaltexterna. Därefter har jag försökt fånga in deras rytm och mening.
Om jag hade översatt Cranes dikter, skulle knappt en rad se likadan ut. Särskilt skulle jag nog låta dikternas rytm vara mer markerad, och lägga mindre vikt vid att överföra deras betydelse. Men det är översättarens fria val.
Jag gillar dock inte att Carlsson aldrig anger originalets formuleringar, inte ens i inledningen när han diskuterar språkliga nyanser: En och annan klammerparentes med originallydelsen hade hjälpt läsaren, nu fick jag leta fram dem på nätet.
Och tyvärr misspryds den vackra boken av grova korrekturfel. Exempelvis felstavas konsekvent titeln på dikten Imperator Victis i såväl innehållsförteckning och rubrik ögonskärande som ”Imperaor”.
Kanske kommer det fler översättningar av Hart Crane till svenska, tolkningar som det kan slå gnistor emellan. Det är ju så klassiker skapas: poesin fortplantas i förening och konflikt mellan olika språk och översättare och samhällen och epoker.
Den förvandlas på vägen, men har texterna ett starkt hjärta överlever de. Och Cranes poesi överlever sin resa in i det svenska språket.
Den sista dikten i White buildings heter Voyages, här översatt ”Havsfärder”. Många, inklusive jag, anser den vara Cranes mästerstycke. Här böljar manskropparnas förbjudna erotism samman med havets sugande, kvinnliga djup och sjunger en paradoxfylld hymn om idealisk skönhet och lycka-mot-alla-odds.
Som så många av de stora poeterna var Crane en omöjlig människa: han var bortskämd och tjatig och gradvis allt gravare alkoholiserad, med därpå följande depressioner. Slutligen kom självmordet, resultatet av en årslång fylla i en förort till Mexico city, hans första kärleksaffär med en kvinna och hans misslyckande med att förföra en matros.
Cranes texter liknar honom: de blandar högt och låg, löjligt och sublimt, kropp och ande, och de rör sig mot det omöjliga:
”'Världen / har ingenting liknande', säger du och vet / att jag inte kan vidröra din hand och se / in i den där gudlösa himlaklyftan också, / där endast död sand blixtrande vänder sig.”
Välkommen till Sverige, Hart Crane. Hoppas din poesi känner sig välkommen.
