Hoppa på tåget till romanens storstad
En fröjd att läsa Ingrid Elams fackboksprosa
Publicerad 2022-10-27
Om romanen vore en plats skulle den vara en myllrande storstad. Mitt i centrum ett gamla stan, fyllt av bildningsromaner från Goethes tid, omgivet av en ringmur. Men bara ett stenkast bort väller en kåkstad fram – chick lit – där det snickras och bankas hela dagarna. Denna växer i sin tur ihop med moderna finanskvarter och arkitektoniska pärlor. Överallt i staden kan du färdas blixtsnabbt med välfungerande höghastighetståg, från centrum till essäromanens yttre förorter, där nya rutmönster upprättas. Kanske är det här ett nytt centrum byggs?
Så går mina fantasier när jag läser DN-kritikern och litteraturforskaren Ingrid Elams Romanens segertåg. Det är den första kartan över romanens storstad på mycket länge. Faktum är att jag inte kan komma på någon annan översikt på svenska än Staffan Björcks Romanens formvärld – och den är nästan 70 år gammal.
Elam är sedan tidigare förtjust i de ambitiösa uppslagen: hon har skrivit om läsningens historia och jaget i litteraturen. Och nu berättar hon alltså om romanens framväxt, på ynka 237 sidor. Att det blir en färd längs de stora ringlederna är knappast förvånande: på håll ser vi Goethe, Proust, Austen och Woolf.
Men Elam är en skarpögd betraktare med ofantliga kunskaper. Till exempel kan hon notera att Goethe för in det första modeplagget i litteraturen med Werthers blåa rock, att Kafka beskriver rum lika noggrant som mäklarannonser och att Proust bombarderar läsarens alla sinnen: en kyss blir alltid tonsatt, en doft aktiverar minnet, eftersom Proust trodde på romanens förmåga att gestalta hela verkligheten.
Att kalla en bok för ett ”intellektuellt äventyr” är en klyscha – men det kan inte hjälpas – för Romanens segertåg är verkligen det. Elam skriver en fackboksprosa som är en fröjd att läsa: prydlig men aldrig prudentlig, där varje mening är djupt betydelsebärande. Samtidigt är hennes språk aldrig divigt – snarare påminner hon om den vänliga damen som dricksar läsaren extra när sällskapet inte ser. Nu ska det sägas att Romanens segertåg inte bär på någon nydanande tes om romankonstens utveckling – som Sara Danius Den blå tvålen – men den gör inte heller anspråk på att vara något annat än en översikt.
Elams idé är att romanen har en förunderlig förmåga att inkorporera både det gamla och nya. Tekniker, medier, genrer och ideologier färdas blixtsnabbt ner i romanens tarmkanal där de spjälkas och blir något annat. Tänk till exempel på hur Cervantes slukade riddarromaner på 1600-talet och sket ut något helt annat, nämligen Don Quixote. Eller för all del: hur det den gamla romansen fullständigt ändrade karaktär kort efter Tinders lansering. Romanen, skriver Elam, har en exceptionell förmåga att öppna sig för det främmande: en annan människa eller en annan värld. Det som gör Elams bok så ljuvlig är att hennes innerliga förälskelse lyser upp sidorna.
Romanens segertåg läses bäst i korta stycken. Dels för att den är så kondenserad och dels för att den likt Elams förra bok Jag. En fiktion (2012) saknar kronologi. Som läsare hoppar man hage genom romanens historia och även om det är givande att i ena stunden läsa om Cervantes, i nästa om Rachel Cusk, hamnar man ofta i en smärtsam spagat över litteraturhistorien. Samtidigt är det exakt detta som är charmen med boken: de oväntade referenserna, tankehoppen och de långa bågarna.
I slutet skriver Elam om de utmaningar som romanen står inför. I dag är mellansegmentet en utrotningshotad art, få romaner blir storsäljare om de inte paketeras som genrelitteratur, och ljudböcker håller på att omvandla bokmarknaden i grunden. I Cusk och Dubravka Ugrešić ser Elam ett förebud om en litteratur som vänder sig inåt – ett tecken på att romanen vissnar ovanför sin egen spegelbild, likt Narkissos. Samtidigt konstaterar Elam lakoniskt att romanen stått inför problemet sedan – åtminstone – romantiken. Ryktet om nyheten om romanens död är betydligt överdrivet.
För är det något som verkligen utmärker formatet är det dess förmåga att få både läsare och författare att gå vilse i barndomskvarteren. En Karl Ove Knausgård eller Péter Nádas hittar plötsligt nya gränder i de urgamla autofiktiva delarna. En George R. R. Martin stormar in under medeltidsveckan och tar med sig hela Hollywood-teamet till ett outforskat prång. När jag stänger boken slår det mig att Elam kanske ändå gjort något nytt. För ingen som jag kan komma på har lika ihärdigt pekat på romanens förmåga att förnya sig; att stänga av vägar och dirigera runt trafiken. Kort sagt att vänja läsaren vid att ombyggnad ständigt pågår.
