Klimatångest som provocerar läsaren
När man läser ”Det är tropiska nätter nu” vill man bara att huvudpersonen tar sig i kragen
Publicerad 2022-02-06
Vem ska trösta Clara? Det är den övergripande frågeställningen i Det är tropiska nätter nu, även om jag inte är säker på att det är författarens avsikt. Visst är detta också en samtida klimatroman, men den enskildes ångest i relation till klimatet är vad som ställs i centrum.
Anna Dahlqvist har tidigare skrivit två fackböcker, Bara lite blod: ett reportage om mens och makt (2018) och utmärkta I det tysta – resor på Europas abortmarknad (2018).
När hon nu romandebuterar är hettan brutal, skogsbränderna överväldigande och varslen om att det går åt helvete otaliga. Inte konstigt att man mår piss. Jag minns mina egna känslor av uppgivenhet och desperation under extremsommaren 2018, hur elden dagligen reste sig och hotade olika delar av Sverige. Äldre dog av värmeslag, ännu en gång, och brunnarna torrlades. De solsvedda gräsmattorna gjorde det omöjligt att låtsas som om allt var som vanligt till och med för de som helst av allt vill förneka problemet.
Anna Dahlqvist placerar all världens oro i Clara. Hon lider samma klimatångest som så många andra, men med en sådan kraft att hon läggs in på psyket. Hon ifrågasätter allt, vill göra allt rätt, undrar om det var fel av henne att skaffa barn, skäms över de resor hon gjort tidigare i livet, irriterar sig över att hennes partner Micke inte bara vill leva vidare utan till och med har fräckheten att drömma om ett barn till. I dessa tider!
Romanjagets självupptagenhet och vilja att erkänna samhällsskuld gör inte klimatet någon tjänst
Med rak och behärskad prosa, fri från krusiduller, skriver Dahlqvist fram en huvudperson som jag tyvärr har svårt att sympatisera med. Och det hade jag behövt göra i den här romanen. Den förutsätter någonstans en lojalitet med den desperata depressionen – och den monumentala självcentrering sådan så ofta leder till. Men den lojaliteten är svår att frammana. Hemma sitter lille Vide och längtar sin mamma, som tittar bort och istället larmar om läbbiga pushnotiser från tidningarna, ryar om jordens undergång.
Därför blir Det är tropiska nätter nu snarare än en klimatroman en provokation. Hur mycket sympati man än har för en person som lider Claras kval, hur viktigt det större ämnet än är, så präglas min läsning mest av en stark impuls att ropa ”ta dig i kragen!”. Romanjagets självupptagenhet och vilja att erkänna samhällsskuld gör inte klimatet någon tjänst, lika lite som man bekämpar brottslighet genom att förfärat sträckkolla på tjugo avsnitt av Efterlyst.
Så småningom, men allt för sent i boken, hittar Clara ändå verktyg för att kanalisera sin ångest. Det är destruktivt och förödande. Men i det utåtagerande blir det trots allt lättare att andas, rent litterärt. Plötsligt får Clara – och därmed också romanen – en riktning.
