Mästerlig roman om han som undvek livet
Colm Tóibíns tolkning av Henry James träffar rätt
Publicerad 2022-12-27
Sällan har väl en översättning en så ren tonträff som Nille Lindgrens försvenskande av Colm Tóibíns Mästaren som nu återutges i Norstedts klassikerserie. Romanen, ännu en i genren exofiktion, ägnas Henry James, den europeiserade amerikanen känd för sina flätade meningar med intrikat inskjutna bisatser. Så här låter Lindgrens översättning om James i författartagen: ”Han älskade att gå fram och tillbaka i rummet, att påbörja en ny mening, låta den slingra sig fram, hejda den ett ögonblick, lägga till en fras, en kort paus, och sedan låta meningen galoppera i väg mot en elegant och passande avslutning.”
Det är en mening som gör exakt vad den säger. Tóibín – liksom Lindgrens översättning – använder sig inte bara av James biografi, utan lånar också hans stil; lugna, ciselerade och precisa meningar som väver fram personerna och deras omständigheter. I romanen finns också en del partier som alluderar eller direkt relaterar till James texter: The turn of the screw, What Maisie knew, The ambassadors.
”Mästaren” är Tóibíns främsta roman, tätt följd av Namnens hus, Brooklyn och Nora Webster, alla betydligt starkare än hans senaste försök att skriva en fiktiv biografi, Magikern, som handlar om Thomas Mann och nu har översatts av Erik Andersson.
Magikern må ha en rad fiktiva inslag, men läses som en tämligen konventionell biografi, utan den stilistiska hyllning som präglar Mästaren. Förmodligen beror det på att Tóibín, att döma av bibliografin längst bak i boken, har läst Mann på engelska, vilket skiljer sig i betydligt högre grad från tyskan än vad en svensk översättning gör. Utan den eleganta stilimitation som präglar Mästaren, förlorar Magikern sin, ja, magi.
Mästaren inleds med teaterfiaskot Guy Domville 1895, om en rik arvtagerska som har att välja mellan att gå i kloster eller att garantera släktlinjen. Det är ett val inte helt olikt James eget, som aldrig levde samman med någon, utan valde skrivandet. Fiaskot tar James hårt, men har också en räddande funktion. Han har i väntan på premiären frågat sig varför han inte sörjde sina föräldrars död och sin för tidigt döda syster mer än han gjorde. Han trodde att han blivit känslokall, men hans förtvivlan efter buropen får honom att förstå att så inte är fallet.
James använder, inte utan hänsynslöshet, andras liv. Han iakttar, registrerar och lägger på minnet vad människor i hans närhet säger, hur de beter sig – allt för att användas i en berättelse eller roman, ett beteende som rimligen åtskilliga författare kan känna igen sig i. Tóibíns Henry James är en man som ständigt undviker livet. Under ungdomen i USA lyckas han bli frikallad från att delta i inbördeskriget, han undviker att uppfylla den döende väninnan Minny Temples önskan att ta med henne till Europa, och han håller den kanske mest betydelsefulla väninnan i sitt liv, Constance Fenimore Cooper, på behörigt avstånd när hon antyder att de skulle kunna dela bostad, om än kanske inte säng, utanför Florens, eller i Venedig. Hon tar så småningom livet av sig.
James homosexualitet färgar givetvis hans val, men Mästaren är lika lite som Magikern en roman om att komma ut, snarare en roman om att stanna inne. Det finns några unga män som han tyr sig till, men i Tóibíns skildring inte mer än så. Avhållsamheten sker i författandets tjänst; han väljer bort livet för skrivandet. Mot slutet frågar en av dessa unga män om James planerat sitt författarliv, om han en gång tog det beslutet, varvid James vänder sig bort med tårfyllda ögon. Hans böcker är hans liv, de fick sin betydelse av allt han avstod.
