Ögonblickets mästare
Publicerad 2015-12-16
Frank O'Hara drack kaffe, åt cheeseburgare och skrev stor poesi
”Stjärnorna blinkar som ett kvarglömt hårnät/på ett säte som nu ligger i gränden bakom/teatern där döende röster ekar min pjäs.”
När jag läser de där raderna ur Frank O’Haras Lunchdikter som nu föreligger i lyhörd svensk översättning av Jonas Brun, förvandlas de virvlande löven över gården till snöyran utanför ett kaféfönster vid Union Square den 13 februari 1974. Jag halar upp The Selected Poems of Frank O’Hara som jag köpt ett par timmar tidigare, ur fickan på den vita armépälsen, lånar en penna av servitrisen och skriver: 11:17 13/2 -74 Världen har aldrig varit större, på försättsbladet.
Under de snart fyrtiotvå år som förflutit har jag ögonströvat omkring i boken med Larry Rivers fantastiska omslag, lite då och då som sig bör med O’Haras poesi.
Det är bara att slå upp den på måfå och man är där, på en bestämd plats vid en bestämd tidpunkt. Som här, i inledningen till den magnifika sorgedikten vid Billie Holidays död, Dagen då Lady dog: ”Klockan är 12:20 i New York en fredag …// det är 1959 och jag går och får skorna putsade/för jag ska hoppa av 16:19-tåget i Easthampton/ 19:15 och sedan gå direkt till middagen”
De många tids- och platsangivelserna är inte ornament utan anger stormögat i O’Haras poetik: han är ögonblickets poet för att ögonblicket är evighetens enda manifestationsform och som hos Catullus och, ja, Pentti Saarikoskki, intensifieras livskänslan av dödstankens allnärvarande, tickande skugga.
När Frank O’Hara dog då en strandtaxi körde över honom på Fire Island 1966, var han bara 40 och – trots att han avskydde ”all sån skit” – redan en legend.
I kombination med det fjäderlätta anslaget och den syrliga konkretionen som Ezra Pound kallade ”the grace of accuracy”, var – och är – skälet till detta hans direkta, ogenerat personliga tilltal som också gör att Lunchdikter inte åldrats en dag sedan de mötte läsarna 1964.
Som O’Haras bröstarvinge som New York-skolans stora stjärna, John Ashbery, skriver i sitt exemplariskt korta och avspända förord gjorde ”ingen annan diktsamling från sextiotalet mer för att spräcka den stelnande ytan på den samtida akademiska poesin”.
Många av dikterna tillkom medan O’Hara, som arbetade som curator på Museum of Modern Art, strosade omkring på Manhattan, drack kaffe med ”något surnad grädde”, tuggade i sig cheeseburgare, längtade efter sin älskare eller kurerade en baksmälla.
I sitt innerliga och medryckande efterord skriver Jonas Brun att O’Haras dikter lever just för att de säger ”något om just om att leva i en tid. Hur den flyter in i sinnet”. Precis så blir fjärran tidsmarkörer som skobankaren Nikita Chrustjovs statsbesök eller en löpsedel som basunerar ut att Lana Turner, femtiotalets ”sweater girl” och sedermera avdankade sexsymbol, kollapsat, ett ögonblick mitt i läsarens nu.
De otaliga läsare Lunchdikter förtjänar kan på varje sida konstatera att Frank O’Hara är ett skalv av mänsklig närvaro som överlevt alla de inflytelserika kritiker som både lät sig förtjusas av och rynkade på näsan åt O’Haras ”valpiga charm”. Dikterna lever och andas, för ”ljuset tycks evigt/ och lyckan tycks orubblig/ jag är dum nog att alltid finna den i vinden”.
