Filmisk fullträff i Sjóns senaste roman
Uppdaterad 2014-10-17 | Publicerad 2014-10-16
Ett mästerverk om Island i frihetens och pestens tid
Det finns en kuslig sensibilitet i isländske Sjóns senaste roman som jag tror har att göra med bokens närhet till film. Inte bara för att den har film och filmälskande som teman, utan också för att den ter sig så film-lik. Relativt befriad från litterära djupeffekter som utskriven psykologi och andra inre processer, och med extremt sparsmakad stil tecknar romanen en mänsklig koreografi över ett kargt landskap i Reykjavík under det händelserika året 1918.
Tonen sätts redan i romanens första scen: sextonåriga Máni Steinn står på knä i den kyliga oktoberkvällen. Samtidigt som han suger av mannen som står framför honom försöker han lista ut vad det är för sorts motorcykel som hörs i fjärran, vilket underlag den färdas över, och därmed vad den befinner sig på för avstånd.
Upptagenheten vid ljud, andning och landskap ger ett på samma gång avklarnat och ganska påträngande berättande som skärper sinnena på ett sätt som påminner om att titta på en film med inte alltför snabba klipp.
Pojken som inte fanns är en töjbar undertitel. Máni är föräldralös och fattig, kuksugande och ensam, och rör sig kameralikt observerande bland de historiska händelserna: Vulkanen Katlas utbrott färgar himlen och kungariket Island går mot självstyre från Danmark. Folk söker förströelse på stadens två biografer. Och den våldsamma influensaepidemi som brukar kallas spanska sjukan spekuleras ha kommit med en smørrebrødskallskänka från Köpenhamn.
Enslige Máni är relativt stum inför kaoset som härjar. Hans livsrum är filmen. Strama, surrealistiska sekvenser är också vad som utgör hans inre liv i form av drömmar.
Det är genom filmen han närmar sig mänskligheten, via ”det sjätte sinne han har övat upp genom att se ett halvt tusen biograffilmer där varje ögonkast, varenda rörelse, varje ansiktsmin och varje kroppshållning är full av tecken.” Filmen definieras också träffande som en ”möjlighet att iaktta andra utan blygsel”, men då i fördömande ordalag av en inflytelserik läkare.
Vid några tillfällen kan man också ana en sorts explosioner hos den utanförstående Máni. Paniken och hotet om ödeläggelse som epidemin kommer med till Island, blir också en bild av hans egna återhållna raseri. När omvärlden når Island, rivs också något upp mellan Máni och världen omkring honom.
Och på tal om slitningar mellan världar: Två iögonfallande illusionsbrott har smugit sig in på bokens omslagsflikar. Det är naturligtvis fånigt att kalla Máni för ”gay” i en hyfsat realistiskt anlagd roman från 1918 – någon sådan fixerad identitetskategori hade han förstås inte tillgång till.
Och jag kan inte låta bli att le lite hånfullt åt att jag under författarporträttet, utöver Sjóns digra meritförteckning – bland annat Nordiska rådets litteraturpris och samarbeten med Björk – blir upplyst om att han ”bor i Reykjavík med fru och två barn”. Trots att han knåpat ihop en roman om en sodomit, eller vadå?
Tack och lov är dessa larv utanför själva romantexten.
För det här är inte mindre än mästerligt bra. Sjón genomför mindre är mer-estetiken på ett hisnande fint sätt när han berättar om nationen, pesten och filmen. Om vilka som får leva, i utvidgad bemärkelse. Vilka som hör hemma i det ny-självständiga landet. Vilka som dör av sjukdomen. Vem som blir till genom filmen.
Detaljer plockas upp så avskalat och precist och naket att jag ryser. Av den röda tygkluten Máni får av den filmiskt vackra Sóla. Av klorgasen som ska sanera biograferna.
Spridda referenser som kommer för mig: Det ödsligt råa bildspråket i Andrea Arnolds filmatisering av Wuthering heights (2011.) Den dovt exakta ljudläggningen i Sofia Coppolas filmer. Och faktiskt: Riming-scenen i John Cameron Mitchells Shortbus (2006), där en snubbe sjunger USA:s nationalsång in i röven på en annan kille.
