Boxningsresa mellan hårdkokt och pekoral

Boxaren Åsa Sandells bok är i sina bästa stunder slagkraftig och rolig

Publicerad 2020-07-21

Åsa Sandell besegrar Tiffany Carter på en proffsgala 2007.

När jag skriver det här har jag inte haft någon riktig boxningsträning på väldigt länge. Folk dör i den här krisen, det är jobbigt. Det är också fett jobbigt att inte kunna umgås som vanligt, det är jobbigt att inte kunna röra sig som vanligt – men det är framför allt otroligt jobbigt att inte kunna boxas som vanligt. Att hålla avståndet och sparring, det vill säga att typ spilla sin kropp över en annan människa, det är liksom inte riktigt kompatibelt. 
Folk fattar inte hur terapeutiskt det är, säger coachen på min klubb i Majorna när jag tittar förbi. Ja, för mig är boxning i alla fall den bästa drog jag nånsin testat. 

Så självklart kastar jag mig över flerfaldiga mästaren, före detta proffsboxaren och kulturskribenten Åsa Sandells bok I själ och hjärta. Det är Sandells andra bok om boxning efter den självbiografiska Bakom garden. Ett boxarliv i tio ronder från 2009.


Sedan dess har Sandell gått från champ till coach och har numera sitt eget gym Kombox i Nora, och, som det verkar, ett hängivet gäng motionärer. De en gång så föraktade motionärerna, som ”inte tog boxning på blodigt allvar”, som hon skriver i introt, har nu blivit hennes adepter. 

Boken är indelad i tre delar: ”I ringen”, ”I ringhörnan” och ”Ringside”. Ifrån dessa mytiska platser i boxningens likaledes mytiska värld varvar Sandell sina personiga reflektioner och erfarenheter med otaliga intervjuer med och berättelser om boxare, coacher, domare, föredettingar och stjärnskott. I verkligheten, i litteraturen, i popkulturen. 

I jakten på vad? Kanske någonting i stil med boxningens själ. Sandell citerar Joyce Carol Oates som skrivit att ”boxning är den sport som all sport strävar efter att vara”. Varför? Vari ligger lockelsen? Men också: vari ligger aversionen? De dubbla känslorna inför sporten såväl bland pugilisterna själva som i samhället i övrigt löper som en röd tråd genom boken. 


Men det börjar med vad Sandell kallar för boxningens ”urberättelse”. Det är den klassiska sagan om en våldsbenägen ung man som boxningen räddar från livet på gatan. I HBO-serien The wire är det före detta kåkfararen Dennis ”Cutty” Wise som samlar upp kvarterets unga killar i sitt boxningsgym. Åsa Sandell skriver om George Scott, Shelly Vincent, Hassan Al. Om MMA-stjärnan Alexander ”The Mauler” Gustafsson. På min egen klubb träffar jag killar från KRIS. 

Den tog mig ur vänhetens och vänlighetens tyranni och bar mig fram mot en känsla av att jag förtjänade att leva.” 

Men det finns förstås många andra berättelser och motiv. För Sandell själv var boxningen inte ett sätt att tygla de egna aggressionerna, utan kanske snarare att alls få kontakt med dem. Om boxning skriver hon: ”Den tog mig ur vänhetens och vänlighetens tyranni och bar mig fram mot en känsla av att jag förtjänade att leva.” 

Precis som Lina Wolff – vilken Sandell också hänvisar till – sa när jag intervjuade henne härom sistens: ”Man upptäcker någonting värdefullt i sig själv när man slåss.”

Sandell påpekar också att det mest våldsamma som hon själv varit med om i livet inte utspelade sig i ringen – utan i hot om våld från en före detta pojkvän. 

Inte konstigt att hon lackar på en debattartikel av Ulf Bjereld från 2013 som menar att boxning uppmuntrar mäns våld mot kvinnor. 


Medan Sandell i debuten skrev om sitt eget liv låter hon alltså här folk ur boxningsvärlden komma till tals i första hand. Hon pratar med tungviktaren Pehzman Seifkani, hans tränare Kamran ”Lights out” Kabinejad, tränaren Luis Lagerman och kompisen Maria Lindberg, som drog till Tyskland när hon inte fick licens för att boxas i Sverige efter en hjärnblödning och gjorde comeback tio år senare. Hon skriver om Sveriges förste boxare Harry Persson, lika väl som hon skriver om boxningslegender som Muhammed Ali, Tyson Fury eller Don King

Därigenom berättas historier om klass och kön, sexualitet, rasism, våld, makt, ekonomi, psykologi och politik. Boxningen som showbusiness. Boxning och skador. Tränar-boxar-relationen. Far och son. Läggmatcher. Pengar under bordet. Men också boxningen som projektionsyta för samhällets föreställningar – och i förlängningen popkulturens. Boxningen som metafor. 

Ja, som ni märker: allt ska med. Tyvärr lite för mycket. Förutom intervjuerna
enligt mallen ”vi träffas över en fika på Kulturhuset i Stockholm”, finns såväl utdrag ur Johan Jönsons Marginalia/Xterminalia, som referat av Tove Janssons Det osynliga barnet. Och den egna empirin är ibland förskräckande tunn. Som när Sandell spekulerar över en boxare som eventuellt är narkotikapåverkad. Eller när hon i någon typ av yrvaken kommentar förnumstigt påpekar att hon sparrat med tjejer som inte varit hetero också. Nejmen, säger du det?


Sandell arbetar också som föreläsare, och då pratar hon bland annat om sin ”boxningsresa”. Ibland pekar tyvärr den här boken i den riktningen och då blir det bara floskler.  

Bokens styrka är snarare att den låter många komma till tals. Här finns ett minst sagt rikt och roligt material att ösa ur. Ta bara Bosse Högbergs guldkommentar efter att ha gått fjorton ronder med avslagen käke: ”Nu är det lätt att hålla käft.” 

Men då måste man också kunna sålla, stryka. Och, för guds skull, skriva om. Ibland är Sandell rapp, slagkraftig, rak, rapporterande. Men ibland låter det faktiskt som om självaste Rimfrost varit hennes spökskrivare: ”Mången yngling har lystrat till locktonerna från Rocky”, skriver hon om den legendariska boxningsfilmen. 

Inte vet jag vad Sandells redaktör har haft för sig men detta är helt enkelt fruktansvärt pinsamt. 


Ett betydligt allvarligare problem än Sandells förkärlek för ”ity”, ”alltjämt” och ”blott”, är klipp och klistra-metoden. Framåt slutet av boken hittar jag ordagranna formuleringar, ja hela stycken, som förekommit tidigare. Och när jag bläddrar igenom Bakom garden, hittar jag också hela stycken som ordagrant flyttats vidare till den nya boken. Inte vet jag vad Sandells redaktör har haft för sig men detta är helt enkelt fruktansvärt pinsamt. 

Kanske borde Åsa Sandell tagit beslutet att helt skriva ut sig själv ur den här boken och bara låta de andra tala. I sina bästa stunder är i alla fall I själ & hjärta en hårdkokt reportagebok om boxning – i de sämsta blott ett pekoral.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.