En tragedi som också skimrar av möjligheter

Sofi Oksanens thriller om kvinnorna i surrogatindustrin är obarmhärtig – och med total närvaro

Uppdaterad 2021-02-16 | Publicerad 2021-02-02

Sofi Oksanen (född 1977) debuterade 2003 med romanen ”Stalins kossor”. För romanen ”Utrensning” fick hon Nordiska rådets litteraturpris 2010. Hennes nya roman ”Hundparken” är en thriller om kvinnorna i surrogatindustrin i Ukraina.

Tänk så livet kan skilja sig mellan öst och väst, fattig och rik, krig och fred. Är du kvinna i ett fattigt land, utan andra tillgångar än din ungdom, din fertilitet och en rejäl dos desperation finns möjligheten att ge liv. Är du å andra sidan mer välbeställd, barnlös eller bara rädd om figuren, och intresserad av ”ett alternativ till adoption”, då är världen ditt ostron.

Det är förstås ingen nyhet att den med pengar kan köpa sig en alldeles egen kvinnokropp att förfoga över. Men prostitution kommer även i skenbart anständiga former. Surrogatmödraskap är big business i länder som Ukraina och Georgien, där utbudet av unga kvinnor utan framtid matchas så fantastiskt smidigt mot äldre par med dålig reproduktiv förmåga.

Om detta har Sofi Oksanen skrivit en tät, driven thriller, som på ett effektivt sätt illustrerar den inneboende maktobalans som driver fertilitetsindustrins östligare utposter. Det är inte av godhet kvinnor ger upp sina kroppar för att föda västvärldens efterlängtade små knoddar.


Vi möter Olenka, som själv börjat som äggdonator, men arbetar sig upp i ett företag som erbjuder både ägg och unga, långbenta kärl att plantera dem i. Hon scoutar fram utsatta kvinnor, däribland Darja, som hon delar ett hemligt förflutet med. En volatil oligarkfru behöver de bästa äggen men saker (människor) går fel. Vi följer Olenka efter katastrofen, när hon flytt lyxen för ett anonymt liv som städerska i Helsingfors. Och berättelsen repas upp under några turbulenta dagar, med läsaren som en allt mer klaustrofobisk betraktare.

Oksanen skildrar sina kontrahenter som hela människor. De har, oavsett motiv och drivkrafter, fastnat i ett helvetesnät där varje snedsteg har sitt oundvikliga pris

Den estniskfinska Oksanen har länge utforskat den mentala och ekonomiska järnridå som ännu går genom Europa: hur kommer det sig att vi är så bekväma med att exploatera kvinnors kroppar så länge de kommer från den andra sidan? Från Torsk på Tallin-resor och polska städerskor går en direkt linje till lejda livmödrar och Paolo Robertos sexköp som ”inte hade med henne att göra”.


Det är samma marknadsmekanismer som styr, vare sig det gäller en flyttstädning, ett knull, eller ett gammalt hederligt barnköp: östliga kvinnokroppar kommodifieras för att vi i väst ska få det vi tycker oss förtjäna, det vi tycker att vi kan köpa oss till. Ingen ligger sömnlös över det som gjorts mot ett objekt.

Bara i ett mycket krasst samhälle kan man tala om ”rätten” till ett genetiskt matchande barn av prima kvalitet, framför allt när den rätten går ut över någon annans äggstockar och livmoder. Men är det någonting vår hyperkapitalistiska era har lärt oss så är det att där det finns köpare dyker det snart också upp säljare.


Oksanen själv har sagt i intervjuer att hon inte är emot surrogatmödraskap per se – men det är en mörk värld hon skriver fram. Den makt Olenka skaffar sig är bara makt nedåt, över andra kvinnor; uppåt är hon bakbunden, livrädd, snärjd i ett fjäskande på liv och död. Hennes stall av äggdonatorer och surrogatmödrar är fattiga kvinnor, ”räddade” från de jävligare delarna av Ukraina. Vackra kvinnor vars tänder köparen kan beskåda, och vars bakgrundspapper är oklanderligt renskrubbade från Donbass miljögifter. När Olenka drömmer om något större går räddningen givetvis genom en kvinnokropp: Darja ska bara klämmas på ett par ägg till, för att sedan förverkliga den strålande modellkarriär i Paris hon själv fått grusad.

Men Darja brister: biljetten till friheten blir en boja. Fram föder Oksanen en thriller som påminner om le Carrés bättre stunder. Närvaron är total: man andas Donbass koldamm, Kievs gröna vårvindar, Odessas eviga strömavbrott och Helsingfors smygande kyla.


Det hade kunnat bli klaustrofobiskt programmatiskt, eftersom inga egentliga överraskningar bjuds – surrogatindustrin är precis så solkig som man tror. Men resultatet blir en berättelse som inte går att lägga ifrån sig: Oksanen skildrar sina kontrahenter som hela människor. De har, oavsett motiv och drivkrafter, fastnat i ett helvetesnät där varje snedsteg har sitt oundvikliga pris.

Hundparken är något så ovanligt som en bok där alla kvinnor klarar Bechdeltestet, av rent nödtvång – de har bara varandra att förhålla sig till. Männen är frånvarande, annat än som mullrande hot om våld i bakgrunden, eller som spermier på väg mot målet.


När kontraktet bryts och surrogatmodern hotar att träda fram och störa det idylliska familjelivet i hundparken skakas grundvalarna i den industri som byggts på kvinnokroppars foglighet. Olenka och Darja är båda objekt, även inför varandra, men de tar sig båda subjektets rätt. Det går, föga förvånande, inte väl för den som reser sig mot den östvästliga handelsbalansen.

Bara Sofi Oksanen kan skriva en så förutsägbar tragedi på ett sätt som får den att skimra av möjligheter.

<div data-tipser-pid="5f10385c9c4ead0001f58efa" data-tipser-view="compact"></div>

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.