”Snö och potatis” bränner inte till

Cecilia Hanssons roman forskar efter jaget i barndomens trakter

Publicerad 2021-06-10

Cecilia Hansson (född 1973) författare, journalist och översättare. Hon debuterade med diktsamlingen ”Revbensdagar, morgnar” 2002 och fick tidigare i år Svenska Akademiens Bernadottestipendium för projektet ”Kafkas lungor”.

”Är det så att ingenting någonsin går över?” frågar sig jaget i Cecilia Hanssons roman Snö och potatis.

Ja, vad gör man med livets oro, svidande minnen och besvikelser. Varför kan man inte bara radera det som gör ont och leva vidare obekymrad, utan tvivel på sig själv, utan att längta efter det omöjliga?

Berättaraget i Snö och potatis, en skrivande kvinna i 40-årsåldern, söker svaren på varför hon blev som hon blev i barndomens faktiska trakter. Hon bilar upp med maken och lilla dottern till barndomshemmet, det röda radhuset i Luleå. Där hade hon en lycklig barndom med långa vita vintrar, skidor och skridskor och varm choklad, och med idealistiska medelklassföräldrar som båda jobbade halvtid för att ha tid med de två barnen.


Berättelsen är likt hennes förra hyllade roman om ung olycklig kärlek, Au pair, sammansatt av korta lakoniska textstycken som går ner ungefär på halva boksidan. Det finns en dov saknad och sorg i minnena av det förgångna, även i det ljusaste och trygga, kanske mest just där.  

Mamman växte upp i meänkieli-talande familj i en liten by i Tornedalen där potatisen var livsnödvändig men jordgubbarna större och sötare än någon annanstans. 

Pappan kom från en Västerbottenfamilj med högröstade, storslagna män som var överlärare, rektorer, militär och polis, aktade grundpelare i samhället. Man anar att de inre krav, självtvivel och ostadiga ambitioner som jaget brottas med har att göra med pappans sida av släkten. Hon besöker deras vackra, välskötta gravar. Vad kräver en sådan släkt av individen?


I den andlösa Au pair, också den ihopklippt av korta laddade prosastycken, kunde skillnaden mellan nuet och minnet på något fritt och märkligt sätt upplösas. Den ofullbordade och olyckliga förälskelsen i läraren Walter på språkkursen i Wien när jaget var nitton pågår någonstans fortfarande, utanför tiden, fastän jaget är instängd i medelålderns stress och plikter.  

På liknande sätt tycks vissa barndomsupplevelser i Snö och potatis vara evigt smärtande själsmärken i det vuxna berättarjaget. Hon grubblar över allt det i uppväxten som hon tror format och definierat henne. Både det underbara, glada och vackra, och det isande obegripliga. Den plötsliga utstötande mobbingen från de två killar i högstadiet som tidigare varit hennes lekkamrater kan hon aldrig förlåta. Det såret värker än.


Ändå tycker jag inte att Snö och potatis är en lika stark roman som Au pair. Den hade en ojämförlig intensitet och ett desperat men ändå självironiskt driv medan Snö och potatis med sin mognare och diskretare sorgsenhet påminner om så många andra barndomsresor längs memory lane. Cecilia Hansson har en egensinnig röst och en drastisk rakhet som jag verkligen gillar men romanen är alltför rapsodisk för att riktigt drabba.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln