Undergången gör sig bäst i framtiden

Lawrence Wrights pandemithriller är både illa och perfekt tajmad

Publicerad 2020-10-28

Lawrence Wright.

En liter havsvatten innehåller ungefär hundra miljarder olika virus. Nittio procent är helt okända och obegripliga för oss. Det känns inte bra.

Så långt kan man dela Lawrence Wrights inställning till mänsklighetens situation just nu. Med kusligt precis – eller ruskigt dålig? – tajming ger han ut en thriller som utspelar sig 2020 och handlar om en hiskelig pandemi som dödar hundratals miljoner människor. Farsoten leder omedelbart till krig mellan Saudiarabien och Iran, och i förlängningen förstås till någonting ännu värre mellan USA och Ryssland.

Detta är bara några av trådarna, som är för många för att avhandlas här. Faktum är att de är för många för att gestaltas med någon som helst trovärdighet ens på de 376 sidor Wright unnar sig. Han är en utmärkt reporter, vilket visats i böcker som Al-Qaida och vägen till 11 september, men fiktionens värld blir honom övermäktig. Det är inget ovanligt problem när journalister växlar plattform.

I stort sett varje gång Wright måste träffa ett typiskt författarval – visa när en viktig person dör eller bara vältra sig i sorgen efteråt? låta folks bakgrund antydas i förbigående eller mödosamt redovisa hela deras karriärbana? – väljer han fel. Ibland har det gått tre veckor utan att man får någon känsla för vad som har hänt, ibland bjuds det på långrandiga tillbakablickar till någon campingresa eller idrottsupplevelse med familjen där det högstämda helyllet och de könsstereotypa kärnfamiljsklyschorna får en att storkna av skam.


Till skillnad från andra dåliga thrillers är The end of october faktiskt inte illa skriven; jag har inga riktigt hemska citat att bjuda på, inga så värst stolpiga repliker. Det är helheten, både vad gäller intrigen och karaktärsteckningarna, som sänker det grandiosa projektet, tillsammans med de berättartekniska nödlösningarna.

Helheten, som sagt. Jag överdriver inte om jag sammanfattar boken såhär: en amerikansk, funktionsvarierad version av Anders Tegnell far jorden runt, bland annat i ubåt hela vägen från Saudiarabien till Georgia, för att bekämpa ett virus han undrar om han själv har varit med och skapat. Eller är det ryssarna? Eller är det hans gamla galna forskarkollega? Eller är det isbjörnar med otur? Ryssarna är väldigt onda. Är människan ännu ondare? Bor det ekoterrorister nuförtiden i de där gamla Amish-byarna? Hur var det med isbjörnarna nu igen?

Det är ett dignande smörgåsbord av tossigheter. Eller så är det inte det; vart och ett av alternativen kanske är hur rimligt som helst. Men i sin iver att visa att det fortfarande finns hjärtegoda amerikaner med globala anspråk på ”ledarskap” (suktandet efter den gamla hederliga Lex Americana-tiden dryper mellan raderna) går Wright bort sig, och hittar aldrig ut från buffén han dukat upp.


Ingen behöver tvivla på att han har gjort sin research, för den dränker snart sagt vareviga sida. Det finns vettiga scener från maktens och mediebranschens korridorer i Washington, men författaren hade behövt ta hjälp av andra förmågor för att få ordning på resten. Och då går tanken ofelbart till Margaret Atwood och hennes underbara MaddAddam-trilogi. Det är så det ska göras: med besk satir och medryckande människohat.

Till en början tänker jag att The end of october garanterat kommer att filmatiseras. Ju längre jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det är en gräslig idé. Vem vill se en överdriven, sensationsmättad skildring av den pandemikris vi ändå just nu genomlever? Är den inte illa nog, gastkramande och långtråkig som den är, sorglig och katastrofal och meningslös i ett?

Jo det är den, tack så mycket. Men det kommer inte att hindra filmproducenterna från att, precis som Wright och precis som hans uppenbart påjäktande förlag, kasta sig ut i det omöjliga så fort det bara går.


Det må vara en ny tid det här, men i ett avseende förblir den sig mer lik än någonsin. Civilisationens undergång gör sig alltid bäst förlagd till framtiden. I realtid harvar vi oss redan igenom facit.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.