Migration in på livet
Fredrik Persson-Lahusen dras in i en personlig berättelse om invandring och svenskhet
Publicerad 2018-05-23
Få saker diskuteras så flitigt som integration och migration. Ändå är det lätt att förstå vad Hynek Pallas menar när han beskriver denna del av den svenska samtidsdebatten som entonig. Samtalen centreras framför allt till statistikens svarta poesi. Sällan sägs något substantiellt utifrån upplevelser av flykt, exil och flytande identiteter eller hur dessa inordnas ideologiskt.
Essäsamlingen Ex är kritikern och författaren Pallas mycket personliga försök att överbrygga denna klyfta mellan rubriker och erfarenheter, men det är också en samling texter skrivna i sorg och oro inför tidens större strömningar.
Bokens åtta texter bär alla årtalsnamn, från prologens 1977 till epilogens 2018, och består både av biografiska brytpunkter och samtidshistoriska nyckelhändelser. Därmed blir ankomsten till Sverige från Tjeckoslovakien med de oppositionella föräldrarna en lika viktig orienteringspunkt som Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Samtidigt är den yttre strukturen endast chimär. Ex är skriven med en intellektuell intuition som gör det svårt att entydigt sammanfatta och kategorisera dess form och innehåll.
Pallas skildring av de senaste fyra decenniernas diskussioner kring invandring och svenskhet innehåller såväl bekanta nedslag som några förenklingar. Med hjälp av statsvetaren och Timbro-förläggaren Andreas Johansson Heinö kan man exempelvis fråga sig om 1975 års svenska migrations- och integrationspolitik var så kategoriskt mångkulturell till sin karaktär som görs gällande.
Att Ex ändå är en bok att dras in och bli kvar i tror jag beror på att Pallas på skiftande sätt investerar så mycket av sig själv i skrivandet. Berättelsen om barnet som hellre sitter gömd i grannporten än att sticka ut som hemspråkselev må – likt den om ynglingen som skaffar sig språk och ett slags fotfäste i födelselandet – bära spår av biografiska klichéer, men blir ändå drabbande.
Det som lätt hade kunnat landa i egocentrisk exhibitionism blir i stället en effektiv illustration av migrationens dubbla existentiella dimension. Flykten och exilen handlar om att överleva, men också om att fortsätta leva.
I det individuella incitamentet finns kanske också förklaringen till det befriande ambitiösa allvar som bär boken. Pallas gör bruk av sitt (film-)vetenskap-liga vetande, resonerar öppet, räds inte att vara bestämd, men blir nästan aldrig moraliskt mästrande. Intrycket förstärks av en språklig lätthet och lågmäldhet, som inte framträdde lika tydligt i hans bok om tjeckiska romer som kom häromåret.
Det finns fog att tro att tillhörighetstvivel blir särskilt smärtsamma i ett samhälle som länge var kulturellt homo-gent och alltjämt på andra vis är både ängsligt och ensidigt. Däremot räcker det att -tänka på Peter Weiss, Katarina Taikon, Jila Mossaed, Jonas Hassen Khemiri för att bli tveksam inför påståendet att språk, identitet, exil och angränsande ämnen har saknats i den svenska litteraturen.
Den svenska diskussionen om nationell tillhörighet och medborgarskap är både nattstånden och nymornad.
Att Pallas illustrativt inskärper att nationalism inte är ett naturtillstånd utan en ideologi som aktiveras på skiftande vis beroende på socialt och historiskt sammanhang är därför viktigt.
Ett imponerande inslag i Pallas ”migrationsmemoar” är förmågan att låta läsaren förnimma hur hans personligt präglade förståelsehorisont tar form, för att sedan utan allt för stort väsen vidga vyn och formulera allmänna angelägenheter. Förankrad i föräldrarnas berättelse finns ett precist och specifikt försvar för asylrätten: Utan möjlighet att finna en fristad kommer än färre människor under förtryck våga -verka för politisk förändring.
På liknande vis leder Pallas vilja att bejaka sitt ursprung utan att behöva underordna sig en snäv nationalistisk logik fram till uppslutningen bakom en (europeisk) författningspatriotism i Habermas anda och stärkta universella mänskliga rättigheter.
I sin avslutning spår Pallas att vi bara sett början av en bred nationalistisk positionsförstärkning. Jag fruktar att han har rätt. Inte minst därför är Ex en säregen bok som behövde skrivas och förtjänar att läsas.