Vilket snack!
Publicerad 2015-09-18
Hassen Khemiri får alla att lystra - med bländande dialog
Jonas Hassen Khemiri är känd och hyllad som författare alltsedan romandebuten med Ett öga rött från 2003, och sen även som dramatiker. Men i ett Sverige med kort minne och hårt debattklimat är det nog ändå klickmonstret ”Bästa Beatrice Ask”, ett öppet brev till dåvarande justitieministern om rasismen i Sverige, publicerat i Dagens Nyheter 13 mars 2013, som gjort störst avtryck. ”Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det”, skriver Khemiri.
Över huvud taget har Khemiri ett anslag, ett tonfall, som gör att han, utan att egentligen någonsin höja rösten eller ta till några stora åtbörder, får sin läsare (eller åhörare för den delen) att lystra.
Så även med nya romanen Allt jag inte minns, hans första på tio år. En roman om kärlek, om vänskap, om pengar och om vårt otillförlitliga minne.
När den tar sin början har katastrofen redan skett och en ung människa har dött: Samuel. Genom att intervjua personer i hans närhet försöker Författaren rekonstruera vad det egentligen var som hände, ett projekt som också visar sig vara ett personligt sorgearbete.
Romanen består av hopfogade delar av berättelser och tillbakablickar hämtade från olika personer i Samuels närhet. Klipp, klipp, klipp. Khemiri snitslar sig skickligt framåt. Alla har sina versioner av Samuel, sina delar av historien - men också sina blinda fläckar.
Medan Ett öga rött hade en jagberättare, och Montecore två, har berättarperspektivet nu mångfaldigats. Det skapar en sorts kollektiv, splittrad fiktion, en pågående förhandling utan någon traditionell, allvetande berättare. Inte heller Författaren vet riktigt vad han är ute efter. Därför är det symptomatiskt att det som saknas i texten är just de frågor som han ställt till sina intervjuoffer men som färgar deras svar.
Och därför är det också symptomatiskt att jag som kritiker märker att jag drar mig lite för att redogöra för handlingen. Vilken version ska jag gå på, liksom? Dessutom känner jag mig lätt manipulerad av det återkommande minnestemat.
Men okej: Samuel, som jobbar på Migrationsverket, träffar Vandad, som är småkriminell, på en fest. De blir nära vänner, kanske till och med förälskade. Och så träffar Samuel Laide, som jobbar som kontakttolk. Pang! Kärlek enligt konstens alla regler. Här krånglar dock Författaren lite av rädsla att hamna i klyschträsket och Laide får lov att säga till honom på skarpen: ”Vi stod faktiskt där i solnedgången vid Söderbysjön. /---/För första gången i livet kände vi oss lite, bara lite mindre ensamma. Om du sen vill skriva att något annat hände så får du väl göra det. Jag berättar bara sanningen.”
Parallellt löper berättelsen om Samuel och hans mormor och skildringen av den dementa kvinnan är alldeles extra ömsint och fin.
Både mellan Vandad och Samuel och Samuel och Laide nästlar sig dock detta med pengar in i bilden: vem ska ta nästa runda på krogen, vem köper mat, vem låter sig gärna bli bjuden, och så vidare. Och ska Samuel verkligen betala hela hyran när Vandad blir arbetslös? Såna grejer. Här visar Khemiri hur relationen till pengar även i princip på mikronivå kan få svarta hål kan öppna sig mellan människor, och hur närvaron eller frånvaron av pengar formar människors beteende och relationer.
Allt jag inte minns är alltså inte en roman befolkad av hjältar - snarare tvärtom. Och kring dessa människor växer bilden av ett samtida Sverige som sällan skildras i romanform. Det är ett land präglat av rasism och orättvisor, där papperslösa män tar över flyttjobben från Vandad, papperslösa kvinnor lever under dubbelt hot, där människor tvångsutvisas till länderna som de flydde från - och taxibilarna glider förbi svartskallarna i natten.
Det är det ganska välmående, ganska välfungerande land, som just nu tycks befinna sig i ett vägskäl.
I den mån en roman faktiskt kan förmå sin läsare att leva sig in i andra människors liv och öden, tänker jag att Allt jag inte minns är en konsekvens av ”Bästa Beatrice Ask”. Ett försök att skapa och att överföra kunskap, en sorts fysisk erfarenhet. Det är bara att hoppas.
Samtidigt är det en roman med en oerhörd tajmning och ett jäkla flyt i dialogen. Inte minst förmedlas känslan av hur kul det är att snacka. Det är i det talade språket krutet ligger.
”Att skriva är det svåraste jag vet”, har Jonas Hassen Khemiri sagt i en intervju.
Jag är ledsen, men det märks inte.
