Utrensade – då och nu

Sinziana Ravini hyllar två böcker som sätter ord och bild på människans ondska och lidande

Publicerad 2018-03-10

I serieboken ”Vi kommer snart hem igen” berättar sex människor om sina upplevelser i nazisternas dödsläger.

För tre år sedan jämförde Åsa Romson flyktingkrisen i Medelhavet med Auschwitz. Kan man jämföra två så skilda tragedier som Förintelsen och vår tids utvisningar? Självklart inte. Men bör man dra kopplingar mellan dem och visa på gemensamma nämnare? Ja. För även om det finns grader på helvetesskalan, så är det först när vi erkänner begynnelsen av en ny tragedi, som vi kan börja agera innan det är för sent.

Jag har precis läst två extremt viktiga böcker som borde läsas av alla och envar. Den första är en seriebok om Förintelsen som bär den trösterika titeln Vi kommer snart hem igen, skriven av Jessica Bab Bonde och tecknad av Peter Bergting. Den andra heter Utvisad och är en kollektiv berättelse om Sveriges största deportationsvåg, skriven av journalisterna Martin Schibbye, Brit Stakston, Annika Hamrud, Göran Engström och Adam Sjöborg.


”Vi kommer snart hem igen” är en av de mest drabbande serieböckerna jag har läst, för här får man ta del av sex människors berättelser om tiden i koncentrations- och utrotningslägren, berättade genom ett barns ögon, för att komma åt den där rena och oförställda blicken som bara ett barn besitter. Konceptet är svindlande, för hur hade världen sett ut om vi skildrade alla tragedier, såväl historiska som nutida, genom barnets perspektiv? Det groteska och oförklarliga framträder då ännu tydligare, men också människans fallenhet att acceptera läget, att vänja sig vid vilka monstruositeter som helst.

Jag måste verkligen berömma skaparna för att inte ha försökt sockra till det hela. I en bubbla lyder det när Livia berättar: ”Därinne brinner era föräldrar och småsyskon. Ni kommer aldrig mer få se dem. Det här är inget vilohem utan ett förintelseläger.” Det är som om orden skar i mitt kött. Jag kan bara föreställa vad ett litet barn kan känna i mötet med dessa ord och bilder på utmärglade barn, synen av hur de får sina huvuden rakade, hur de kämpar för att hålla hoppet vid liv, eller dela på en liten torr brödskiva.

Serieboken beledsagas av en fantastiskt välgjord undervisningsmanual som man kan ladda ner från nätet, och tur är det, för inget barn borde lämnas ensam med denna bok.


Vilka är överlevarna som serieboken bygger på? Tobias Rawet som genomlidit både gettot i Lodz och koncentrationslägret Ravensbrück. När han 1992 hörde den franske filosofen Robert Faurisson hävda att Förintelsen aldrig ägt rum, bestämde han sig för att ägna resten av sitt liv åt att berätta vad han har varit med om. De andra heter Livia Fränkel, Selma Bengtsson, Susanna Christensen, Emerich Roth och Elisabeth Masur. Varje berättelse är ett monument över konsten att överleva men också konsten att sätta ord och bilder på det ofattbara

Flyktingen Jawad i förvaret i Sverige.

Boken ”Utvisad” handlar om vår tids största pågående tragedi – migrationskrisen, om de som inte kan hoppas på ett ”vi kommer snart hem igen ”, eftersom hemmet är lika med död, även om döden ibland kan låta vänta på sig. Ovetskapen om vad som kommer att hända, kan ibland vara mycket värre än den faktiska händelsen.

Vintern 2016 började svenska myndigheter utvisa afghaner som nekats asyl. Det var den största massutvisningen i svensk historia. Den 13 december, på Luciadagen, fyllde man ett plan med afghaner försedda med body-cuffs. Vad hände med dem efteråt? Journalisten Martin Schibbye och hans kollegor bestämde sig för att ta reda på detta genom en serie reportage som berikades med hjälp av 8 000 engagerade läsare i en stängd Face-bookgrupp. Det är ett utmärkt exempel på deltagande journalistik som både skyddar och utmanar den enskildes integritet. Jag förstår inte hur det kommer sig att inte fler journalister försökt sig på denna metod. Vissa texter, som till exempel Göran Engströms artikel ”Sverige eller döden” är för övrigt ett stilistiskt mästerstycke.


Som läsare får man möta ett tiotal utvisade personer, deras drömmar och farhågor. De flesta lever under omänskliga förhållanden, vissa av dem fick endast 300 kronor vid ankomsten i Kabul. Vissa vågar inte ens lämna hemmet. Många av dem är shiamuslimska hazarer från västra Afghanistan, som förföljs och mördas av talibaner sedan flera decennier tillbaka. Warek Khan har exempelvis flytt in i bergen för att komma undan talibanska gerillasoldater.

”Om nu landet är så tryggt, hur kommer det sig att svenskar avråtts från att åka dit? Vissa människors liv är helt enkelt viktigare än andras.”

Hotbrevet han fick från militärrådet i det islamiska emiratet i Afghanistan, avvisades av Migrationsverket som alltför ”vagt och detaljfattigt”. Problemet för alla dessa tvångsdeporterade människor är att det är svårt för dem att bevisa vad som kommer att hända dem innan det har hänt. Afghanistan befinner sig i krig sedan 40 år tillbaka. Om nu landet är så tryggt som svenska myndigheter påstår, hur kommer det sig att den svenska ambassadören avråtts från att ta med sig sin familj och att svenskar avråtts från att åka dit? Vissa människors liv är helt enkelt viktigare än andras.


Om det finns en gemensam nämnare mellan Vi kommer snart hem igen och Utvisad är det den fascistiska synen på människan som ett problem, som ett hinder för den samhälleliga utvecklingen, och som därför skickas antingen aktivt eller passivt in i döden. Hegel hade mer än rätt när han konstaterade att det enda vi lär oss av historien är vi inte lär oss något av historien.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.