Humlor kan vara smartare än femåringar
I bildspråket röjer Nina Burton sitt snille
Publicerad 2020-10-25
Nina Burtons Augustprisnominerade essäbok håller sig med ett lite bedagat sommarhus som yttre ram. Utanför fönstret syns ibland en räv, och i taket krafsar det mystiskt av något som visar sig vara en ekorre.
Invändigt drar Livets tunna väggar dock åt det brett encyklopediska. Husets och tomtens beboare avhandlas i ljuset av senare års forskning, och med en nyfikenhet inte olik den som dessa existenser tycks rikta mot författaren.
Vad rör sig bakom musens pepparkornsögon? Finns där ens ett medvetande? Frågor som dessa utgör ledmotivet, och läsaren blir snart varse hur lite vi förstått om våra medvarelsers intelligens och förmåga till kommunikation.
Humlor är till exempel lika smarta som en femåring, enligt en nyare psykologisk studie. Häpnadsväckande, men Burton invänder: ”Kände forskaren ens till humlors precisa navigering … deras förmåga att klara ett krävande liv. I så fall hade den femåring han jämfört dem med geniala drag. Och jag undrade vilken människa som skulle klara en intelligenstest utformad av humlor.”
Dessvärre, får man kanske säga, tyder mycket på att också växter har någon sorts medvetande. De hör i alla händelser utmärkt.
Vete växer bättre om det utsätts för ett ljud med frekvensen 220 hertz (a-strängen på en gitarr), berättar författaren, medan vinrankor diggar djupa bastoner (reggae?). Maria Gripe var alltså inte fel ute när hon lät en krukväxt, selandrian, uppskatta pianomusik i radioföljetongen Tordyveln flyger i skymningen (1976).
Burton vet inte riktigt vad hon ska tro om saken, men tycks mig landa i en hållning befryndad med Gunnar Ekelöfs lyriska svindel, när han sitter där i havet av hundlokor i Eufori eller strosar på åkervägen i ”En verklighet (drömd).
”Kunde även vin och vete känna av sin omgivning”, skriver hon, ”så kanske en varseblivning fanns lite varstans. Satt vi mitt i ett vibrerande nät av växters och djurs förnimmelser? Var det möjligen ett kännetecken på liv?”
Livets tunna väggar lämnar mycket åt läsaren att fundera över och är inte minst i det avseendet strålande utförd. Liksom i de föregående Flodernas bok (2012) och Gutenberggalaxens nova (2016) är stilen behagligt lågmäld, och det är främst i det ackurata bildspråket som Burton (som också är lyriker) röjer sitt snille.
Så här kan det låta, i en passage som avhandlar solitärbinas mångförslagenhet. ”Uppgår de däremot i en koloni med arbetsfördelning”, skriver Burton, ”tycks repertoaren minska hos dem, ungefär som då hantverkare blir fabriksarbetare.”
