En berättarbuss utan politiska krockkuddar

Can Xues prosa rör sig i det krassa och känslostarka

Publicerad 2023-01-02

Can Xue (född 1953), kinesisk författare. 1987 kom hennes första novellsamling och året därpå hennes första roman ”Genombrottet”. ”Kärlek i det nya årtusendet” utkom på kinesiska 2013 och finns nu på svenska i översättning av Anna Gustafsson Chen.

Vad som redan från början har utmärkt den kinesiska författaren Can Xues berättarkonst är hennes konsekvent osmyckade betraktelse av den omgivande världen. Det var fallet redan i hennes tre först publicerade noveller under andra halvan av 80-talet, de nu nästan klassiska Hyddan på berget, Ameis tungsinne en solig dag och Skummet i smutsvattnet. Precis som i hennes debutroman Genombrottet (på svenska 2012). Och det gäller i samma mån den senaste romanen Kärlek i det nya årtusendet (urspr. 2013).


Romanen har inte någon enkel intrig med början, mittpunkt och slut. Snarast utgör den en krets av berättelser, i stil med Decamerone, om man ser till den enskilda boken, eller Törnrosens bok, om man i stället sätter samman den med Can Xues föregående och efterföljande böcker och betraktar dem som ett work in progress. Den väsentliga skillnaden är att det hos Can Xue inte är ordet som lämnas vidare utan blicken. Hos Can Xue är huvudpersonerna de som för handlingen vidare, snarare än den tillbakadragne berättaren. Och finns det ett tema, så är det: Vägen ut. En bildningsroman mellan himmel och underjord.

Inga psykologiska eller politiska krockkuddar tillhandahålls i den ringlande berättarkransen om de kvinnor som flyr fabrikens hets och hårda disciplin för att jobba som prostituerade eller de män som frivilligt låter bura in sig i traktens fängelse för att under tukthusmässiga förhållanden få lite lugn och ro. Allt är krasst och känslostarkt.


Det förunderliga i Can Xues rättframt realistiska anslag är att hennes berättande förmår skapa ett så påtagligt hallucinatoriskt universum, där det vakna äventyret sömlöst kan fortsätta in det drömvävda, för att lika oförmedlat återvända till det handfast vardagliga. Perspektivet hos Can Xue öppnas inte i första hand mot psykologisk insikt eller fördjupning utan mot förvandling och förflyttning. Jag föreställer mig att det konkret har att göra med hur de många personerna i Kärlek i det nya årtusendet framför allt är yrkesbetecknade; metallarbetare, sexarbetare, lärare, antikvitetsexpert, örtläkare, poliskonstapel, opiumhandlare, spelhallsföreståndare, ”angivare”, fiskare. Och, förstås, könsbestämda. Det är aldrig det kära livspusslet som kastar sina ödesdigra skuggor över vare sig gamla eller unga i romanen, utan jobbet, platsen, och begäret. 

Samtidigt med den berättelse som Can Xue utsätter sina romanfigurer för ser hon dem också med en självpåtagen utopi: möjligheten att föreställa sig en begärlig utväg. Vägen dit antar aldrig formen av terapeutisk rangerbangård utan liknar mer en taktil livsvisdom. Det smått paradoxala med detta påtagliga ”politiska ointresse” som karaktäriserar Can Xues roman – utan alla förtäckta ideologiska associationer – är att det i stället uppmuntrar till till en ironisk uppmärksamhet.


Det är värt att lägga märke till att även om berättarperspektivet oavbrutet växlar mellan de många figuranterna, så styr tyngdpunkten i berättelseflödet allteftersom över till det kvinnliga skeendet. Inte så mycket som en feministisk strategi utan helt enkelt därför att det sociohistoriska underläget också ger kvinnorna den innehållsrikaste överblicken, och därmed de bästa historierna.

Att göra reda för alla turer och belägenheter i den krängande berättarbuss som Can Xue tillhandahåller är ingen avundsvärt uppgift, och ändå har Anna Gustafsson Chen lyckats hålla både tempo och vara ordhållig, inte minst vad gäller alla epitet och tillstalsformer som kinesiskan tillhandahåller.


”Kärlek i det nya årtusendet” innebär miljöhistoriskt en återkomst till det kinesiska, efter utflykten i ett paradoxalt icke-väst icke-öst i Den siste älskaren, men den livsutopiska driften förblir densamma. Liksom i den efterföljande och ännu mer vindlande romanen Den mörka jordemoderns gåvor.

Nu knyts den här romanen till sist ihop till en idyll så fjäderlätt, att bara läsaren kan bestämma sig för om det är ett lyckligt slut eller en förslagen ironi. Eller, vilket jag själv lutar åt, ingetdera.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln