Mantel höjer ribban för den historiska romanen

Trilogin om Thomas Cromwell är ett mäktigt romanbygge

Publicerad 2020-09-01

Hilary Mantel (född 1952) avslutar med ”Spegeln och ljuset” en magnifik trilogi om den mäktige statsmannen Thomas Cromwell. ”Läs, lär och njut”, skriver Claes Wahlin.

Hilary Mantels trilogi – sammanlagt närmare 2 000 sidor – om Thomas Cromwell utspelar sig huvudsakligen under ett enda decennium, 1530-talet, och följer Cromwells högtflygande karriär hos kardinal Wolsey och senare hos Henrik VIII, fram till det att han halshuggs på kungens order 1540. Han flög för högt.

De två första delarna skildrade hur Cromwell bistår kungen med att bli av med två fruar, Katarina och Anne Boleyn. I denna tredje, avslutande del, ska han finna en ny fru åt Henrik. Porträtt anskaffas av tilltänkta gemåler – Tinder för Tudor. Cromwell försöker hålla undan de alltför katolskt lagda kandidaterna, men valet faller inte Henrik på läppen. Därmed börjar Cromwells position vackla.


En konsekvens av kungens skilsmässor är brottet med Rom, en uppgift som går hand i hand med Cromwells antikatolska läggning och upplösningen av klostren, sådant som ger kronan pengar och kungen makt. Ingen påve ska stå mellan den engelske monarken och Gud. Mantel skildrar känsligt balansen mellan Cromwell och kungen i det engelska reformationsprojektet. Henrik är ju villig, men osäker på hur hans kungliga kolleger i Europa ska reagera och inte minst om han har Guds förtroende.

Cromwell är något av en särling, en up-start crow för att citera Robert Greenes berömda ord om Shakespeare några decennier senare. Han kommer från ingenstans (Putney), fadern var smed, och i Mantels version dessutom våldsam.

Från denna anonyma tillvaro klättrar han så högt det gick att komma utan att vara av kunglig börd. Något sådant hade aldrig skett i England tidigare. Det är kanske därför som Mantel låter honom öppna sina dörrar för allsköns folk från gatan, fattiga och usla som han fyller sitt ständigt växande hem med. Cromwell minns varifrån han kom.


I övrigt, kring kungen och hovet, skymtar det engelska folket endast på håll; främst som störande oroselement när de gör uppror. Avståndet mellan makten och folket är betydande och från hovet och adeln är avståndet absolut. Det är kanske det starkaste skälet till att så många av adelsfamiljerna knappt kan fördra uppkomlingen från Putney.

Det är en bräcklig värld. Folket reser sig, som vid Nådens pilgrimsfärd 1536 runt York med de våldsamma protesterna mot brytningen med Rom. Och när som helst kan någon av alla dessa Tudor-gangsters falla i onåd hos kungen. Att bli förvisad var det mildaste av straff, alternativet var avrättning.

Cromwells goda minne – i föregående delar nämns minneskonstnären Giulio Camillo som läromästare – är kanske den främsta av hans förmågor. Han har koll på sina löss till adelsfamiljer som pretenderar på tronen. En annan förmåga handlar om att läsa av sina fiender, något som i denna tredje del gör romanen till en hämndtragedi. Cromwell ser till att göra sig av med sådana som står i vägen. Valet av den milda Anna av Cleves som kungen tilltänkta visar sig fatalt. Än en gång måste en skilsmässa administreras, men denna gång utan Cromwell.


Han flög ju för högt. I slutet, när hans dödsdom avkunnats och tankarna vandrar bakåt, nämner han Ikaros, som inser han att denna lysande karriär aldrig kan godkännas av Gud. Thomas More, den självspäkande katoliken, spökar också för Cromwell i Towern. Tvivlet gnager, har han den rätta tron?

Mantels bedrift är flerfaldig. Trots att historien är välkänd är alla tre delarna dramatiskt täta, inte sällan ända ner på satsnivå. Vad som helst tycks kunna hända efter varje mening. Hon skriver i ett pseudohistoriskt presens. Senare tiders kunskaper är bannlysta, läsarens perspektiv är Cromwells. Dialogen är skarp, ofta lätt lakonisk och möjligen har hon i denna sista del lärt av arbetet med att dramatisera de tidigare delarna för teatern.

Cromwell har av historiker setts som en tråkmåns. Mantel ger honom försonande drag. Han tar sig an gatpojkar, lyssnar på kvinnorna, söker kompromisser och försöker hindra avrättningar när det är möjligt. Den avrättning av en lollard (det föregående seklets kättare, John Wyclifs efterföljare) som han själv ska ha bevittnat som liten återkommer ständigt i hans tankar.


Det är en värld av i går vi möter. Här finns inga mänskliga rättigheter, här handlar allt om vad vi kallar nätverk och kontakter. Beskydd av de mäktiga krävs om man vill komma någon vart. Cromwell blir själv en sådan beskyddare. När hans ställning hotas har han att försöka rädda de som kan associeras med honom. Henriks nyckfullhet kan på ett ögonblick vända upp och ned på tillvaron för de omkring honom.

Kungen såväl som Cromwell tänker nästan lika mycket på det hinsides som det närvarande. Livet efter döden är ett mäktigt argument för hur att verka på jorden.

Samtidigt ser vi hur ingen någonsin är riktigt ensam; engelskans loneliness i sin moderna betydelse dyker inte upp förrän under 1600-talet. Att vara ensam var varken möjligt eller att rekommendera. När Henrik drar sig undan i denna sista del, så finns det alltså anledning för hans närmaste att oroa sig.

Gud finns. Rädslan för hur domen ska falla den yttersta dagen är konkret och ångestframkallande, inte minst hos Henrik. Innan Gud dömer, dömer kungen, vilket är skickligt framställt med hur den allt mäktigare Cromwell naturligt ödmjukar sig så fort han är i Henriks närvaro. Tron på spöken, de döda som gör visiter hos de levande – som lever kvar långt fram, minns Hamlets vålnad – märks i hur Cromwell samtalar med de döda, Wolsey och Thomas More. Kungen såväl som Cromwell tänker nästan lika mycket på det hinsides som det närvarande. Livet efter döden är ett mäktigt argument för hur att verka på jorden.

Begreppet ”levande historia” är ett vad retoriken kallar ett oxymoron, två ord som motsäger varandra, men likväl alstrar betydelse. Skildringar av det förflutna hyllas gärna för att de levandegör tiden, låter läsaren komma nära och tro sig verkligen förstå hur det en gång begav sig. I värsta fall kan läsaren känna igen sig.


I bästa fall kan läsaren uppfatta vad som är främmande, hur det förgångna radikalt skiljer sig från nutiden och därmed ger perspektiv och insikter. Man lär sig av historien, som man brukar hävda i alla möjliga sammanhang. Mantels trilogi är ett fiktivt sammanhang, men grundat i historiska fakta. Det är ett mäktigt romanbygge där Mantel höjer kraven på den historiska romanen som genre. Jag säger bara det: läs, lär och njut.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.