Till alla på rymmen, till alla som avtjänar tid

Inga ord går till spillo i Bella Batistinis skälvande och ömma politiska dikter

Donia Saleh

helskärm

Om man sitter på balkongen hos mina föräldrar så ser man kvarterets kolonilott och om man blickar upp lite, då breder hela, stora polishuset ut sig framför en. Somrarna är alltid vackrast och sorgligast här, kolonilotten så prunkande att det gör ont, men så gör sig också sommartragedierna påminda. Arkitekturen har vidgat seendet: det går inte längre att se kolonilotten utan att se häktet, inte heller äppelträden eller kvarterets grönska utan att se snutar som bakom immade glas duschar efter ett gympass eller ett ”hårt tillslag”.

Förut satt vi vid lekplatsen och väntade på att en skepnad från cellen skulle röra sig, och såg vi något så var det bingo. Men det där har inget med barnasinnet att göra, snarare med den allmänna fetischeringen av de som plockats bort från samhället och in bakom låsta dörrar. 

På något sätt liknar arkitekturen i kvarteret den blick som arbetar sig fram
i Bella Batistinis nya diktsamling Stamina. Men utan självaste fetischeringen. Här handlar det om seendet som inte komprimeras till en närbild och som aldrig utestänger:

”vallmo

åkervinda”

från de inlåsta väggarna. Och på en sida skriver Batistini:

”när blommorna öppnar och sluter sig under dygnet är också en tidsindikator” 

Stamina är en skälvande och öm diktsamling som rör sig drömlikt och hårt mellan förhörsrum, cikoria, syrsa, 23 timmar inomhus och visitationen innan rastgården. Inga ord går till spillo här. Batistini skriver med en lågmäldhet som är explosiv, ett avskalat språk som inte avvecklar språket. Den politiska dikten som vägrar att överge skönheten. 

Det känns som att en vag dimma lägger sig ovanför de glesa sidorna. Luften är högre och bredare. Eller har det kanske att göra med att Stamina skrivs med en annan form av distans från subjektet, till skillnad från den närhet som debuten Mata duvorna anspelade på och som, likt Stamina, handlade om fångenskap och skrevs utifrån fängelsemiljön.

Jag tänker på att det enda jag vet om anhöriga, vänner, älskare, syskon som hittat till kvarteret och som hittat sätt att komma närmare sina nära som avtjänar tid, är att det alltid handlar om att vi nog skulle utplånas utan varandras kärlekshandlingar. Ibland sitter de anhöriga på varandras axlar och vinkar, ibland sitter de och väntar som vid en gravplats. 

Stamina är likt Mata duvorna en form för den sortens kärlekshandling. Och kärlekshandlingarna, som att få brev som luktar parfym och att säga ditt namn, får tragedierna att då och då förintas, i alla fall för ett tag.

Batistinis dikter är dedikerade till alla på rymmen, till alla som avtjänar tid. Och hen har återigen skrivit en pärla som rör sig bland plastbrickor, rastgården, och rena, sträva Kv-lakan. Men Batistini lyckas med sina dikter utplåna hierarkin mellan de konstruerade mjuka och hårda värdena. Att jasminen slår ut står aldrig i motsats till korrugerad plåt och stängsel. 

Men visst är det så att jag kan sakna det kollektiva som har klingat av från åtminstone första delen av Mata duvorna, men också en form av täthet. Samtidigt ser jag en tydlig övergång, kanske fortsättning, efter debuten. Det här är ett mer ensamt subjekt, men ett subjekt som drömmer mer och som ”Tränar på morgonen när gymmet är svalt// springer långt och hårt och känner lycka”. 

Det inlåsta diktjaget står mitt i den fullblommade kolonilotten och drömmer om pommes och om svettiga kroppar och trängsel. Är det utifrån hoppets låga som den skrivs? Kanske är det så enkelt. Men dikterna ingår och uppstår, fantiserar och längtar fortfarande från den klaustrofobiska cell som inte känns lika klaustrofobisk längre.

Och en sak vet jag: jag kommer nog alltid att fortsätta längta efter Bella Batistinis dikter.