Lysande dysterkvist

Kristoffer Leandoer om Kjell Askildsens buttra noveller: Det är så här betydande litteratur ser ut

Uppdaterad 2017-06-04 | Publicerad 2017-06-03

Norske författaren Kjell Askildsens (född 1929) noveller kommer nu i svenskt urval. Kristoffer Leandoer imponeras av ett solitt och gediget hantverk.

Kopisten Bartleby i Herman Melvilles novell anställs på en advokatbyrå i New York men vägrar att utföra sitt arbete utan att förklara varför. Bartleby vägrar att göra något alls, han sitter vid sitt skrivbord timme efter timme och stirrar ut mot tegelmuren som är hans enda utsikt. Till sist hamnar han i fängelse där han dör av självsvält. På varje uppmaning och fråga svarar Bartleby likadant: ”I would prefer not to.” Jag låter helst bli.

I Bartleby & Co (på svenska 2014) bygger Barcelonaförfattaren Enrique Vila-Matas en hel litteraturhistoria på att hitta själsfränder kring detta programmatiska nej.

Det är en vanvettigt beläst bok, men åtminstone ett namn saknas: den åttiosjuårige norrmannen Kjell Askildsen.


Frågan är om ens Bartleby sagt sitt nej med samma eftertryck som karaktärerna hos Askildsen, vilkas håglöshet omfattar inte bara nuet och framtiden utan även det förflutna: de låter helst bli att ha varit med om det de varit om, åtminstone föredrar de att glömma det.

Deras ovilja mot livet är så stort att de känner fysisk avsmak inför sina dagars upphov. Vila-Matas borde ha kallat sin bok Kjell & Co i stället.


Askildsen debuterade 1953, om hans författarskap var mantalsskrivet skulle det få folkpension nästa år. Men i stället för att trappa ner har det snarare tagit ny fart: det egenhändiga novellurvalet Askildsens beste 2014, den nya samlingen Vennskapens pris 2014. Föreliggande svenska urval består av Askildsens beste plus tre texter från Vennskapens pris, översatt av Ragnar Strömberg till en svenska som går betryggande nära Askildsens rytm och satsmelodi.

Mer renodlat än så här blir det inte, bokens trettio texter ger ett rent monolitiskt intryck: samma slags gestalter, samma sociala miljöer (den egna frikyrkobakgrunden skymtar här och var), samma problem, samma dramaturgiska ramverk. Ohyggligt konsekvent etableras ett litterärt universum. Med något undantag (den tämligen banala pojksskildringen ”Högsommar”) är det rätt barnlöst. Och de vuxna, som en gång måste varit barn, säger sig ha glömt: före åtta års ålder är minnet alldeles blankt, så även tidsaxeln snävas in.

Kanske rör det sig inte om ett universum utan om en trång korridor där man väntar på att dömas: när Carl Lange i novellen med samma namn blir rutinmässigt förhörd i ett våldtäktsfall tar han så illa vid sig att han börjar bete sig som om han verkligen vore skyldig, i ett mönster vi känner igen från klassisk 1900-talslitteratur, Kafka och Dagerman: skulden kommer först, brott och bevisning är bisaker. Det kan bara gå illa, ”tillfälliga segrar är uppskjutna nederlag”.


Askildsens gestalter gör sig systematiskt obekväma vart de går. Buttra, tysta, latent aggressiva. Frågar efter askkoppar, fyller rummet med rök, petar i maten, tiger och väjer med blicken, går för tidigt utan att säga varken tack eller hej. När de äntligen talar blir de å andra sidan lite högtidliga, då ska det göras uppror mot Gud och skapelsen, då ska förlåten ryckas undan och tillvarons tomhet blottas.

De är egentligen arga över att vara födda. Tillvaron kränker dem, tiden går för långsamt, allt är trist. Tanken på dödshjälp återkommer, det näst bästa när man nu inte fick förbli ofödd. Inför så kompakt dysterhet blir jag Frances McDormands polischef i bröderna Coens Fargo: ”And here ya are, and it’s a beautiful day. Well, I just don’t understand it. ”Så släpper novellen ”Ingrid Langbakke” in luft genom att visa en sådan butter, aggressiv man utifrån i stället, ur hans lamslagna frus och desperata dotters perspektiv: helt plötsligt går jag med på Askildsens världsbild, helt plötsligt är det briljant och drabbande.


Kjell Askildsen är en författare som man läser noga. Berättarteknik handlar om att få läsaren att läsa i rätt tempo, och hans texter har pondus att tvinga fram en långsam läsart. Själv ser han också betryggande kärv ut: en som vet hur man håller i en yxa, ett stämjärn eller vattenpass. Ska man göra om hemma tar man gärna honom till hjälp, man kan se honom sitta vid köksbordet och rita upp alltsammans med blyerts.

Hans texter är liksom byggda, lugnt och sansat uppmätta och tillsnickrade.

Hantverket betonas gärna när man pratar om Askildsen, precis som när man pratar om den ständiga jämförelsen Raymond Carver. När huvudpersonen i en novell tänder sin sjunde cigarett på två sidor förstår man att det inte är någon slump att det sker just där. Man anar att den där cigarretten tålmodigt flyttats fram och tillbaka tills den hamnat helt rätt. Stephen Farran-Lee citerar i sitt efterord Dag Solstad, som beundrande berättar hur nöjd Askildsen är efter att några timmars arbete ha strukit tre meningar från en novell.


Solitt. Gediget. Det var dock Oscar Wilde som sa det först: han hade arbetat hårt med en dikt hela dagen; satt dit ett komma på förmiddagen och ägnat eftermiddagen åt att ta bort det igen, men det är väl ändå ingen som misstänker Wilde för att ha varit vidare flink med hyveln, inte vidare solid heller.

Mycket av det ovan sagda kunde gälla åtskilliga nordiska författare, de flesta trettio år yngre än Askildsen eller mer. Det vittnar om hans betydelse, men också om att det är så här betydande litteratur ska se ut för att lättast bli igenkänd som sådan.

Jag blir inte förvånad om Askildsen får anledning att ta sig till Stockholm i december. Vi får väl se om han helst låter bli.


Kristoffer Leandoer


Översättaren Ragnar Strömberg medarbetar på Aftonbladets kultursidor, därför har vi bett Kristoffer Leandoer, författare, översättare och kritiker i Svenska Dagbladet, att recensera boken.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.