Passionen drunknar i vardagens träligheter

Philip Teir skildrar kärlekens ingenmansland

Av: Petter Lindgren

Publicerad:
Philip Teir.
Foto: Helen Korpak
Philip Teir.

I Philip Teirs förra roman, Så upphör världen (2017), hemsöktes ett sommarhus av en elak lukt. Mögel? Ett lik? Det fick vi inte veta, men tricket gav skildringen ett klädsamt styng av ofärd.

I Jungfrustigen, uppkallad efter en gata i Helsingfors, är det i stället en fläkt som står och tjuter, dag som natt. Det enerverande ljudet letar sig in i sprickorna mellan familjefadern Richard och flamman Paula, fordom så förälskade men numera så uppslukade av vardagens träligheter. Det vi får läsa är deras berättelse, från den uppflammande passionen och fram till det att de flyttat ihop, efter Richards skilsmässa från hustrun Sonja.


Att Paula heter Paula, vilket också var arbetsnamnet på Lydia Stille i Hjalmar Söderbergs utkast till Den allvarsamma leken, framstår inte som någon slump. Jungfrustigens första halva lånar sig villigt till stilistiska jämförelser. Nog faller snön också över Richard när han om kvällen styr sina steg genom Paulas kvarter, och lika ymnigt som i Söderbergs vinterland. Claes Hylingers Ett långt farväl (1981) gör sig också påmind, liksom Eva Adolfssons fenomenala En liten historia (2009).

Teirs roman klarar sig bra i sammanhanget, och särskilt fäster jag mig vid skildringen av den förälskade Richards känsla av att befinna sig i ett slags ingenmansland, i ett tillstånd där minsta föremål framstår som laddat av mening och öde:

”Han hade tittat på taxikvittot och tänkt att det här kanske blir det enda han kommer att ha kvar från den här hösten … ett taxikvitto från en lördag klockan tre på natten, som en påminnelse om en parentes i hans liv då allt stod stilla och balanserade på en knivsegg.”


Så långt allt väl, eller mer än väl, men när sedan det dagliga livets plikter smyger sig på de förälskade tu tappar texten märkbart i laddning och anspråk. De bråkar om tvätten, om huruvida elvaåringar bör hänga med på konstutställning eller inte. Ingen av dem framstår som särskilt kul att vara med, och jag förstår att Teir i detta skede tar till det där med fläkten: ”Det var ett djävulskt pipande, som tycktes bli högre för varje sekund.”

Först när Richard i desperation söker upp fastighetens förvaltningsfirma, inrymd i ett skabbigt kontor med en inredning värdig Roy Andersson, återfår romanen sin styrfart.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN