Halva boken om Anna Lindh är briljant

Eva Franchell skildrar socialdemokratin som den var när storhetsåren tog slut

helskärm

Den slutar så glädjelöst den här boken.

Två år efter det att Anna Lindh mördats i en valkampanj med syftet att slutligen och sist göra européer av svenskarna, plockar regeringen i stillhet bort hennes man Bosse från reträttposten som landshövding i Sörmland.

Det funkar inte.

Har väl egentligen aldrig gjort. Han super bort allt. Det har pågått i minst tio år.

Den 11 februari 2010 påträffas Bo Holmberg avliden i en lägenhet i Stockholm.

”Han sitter död i soffan med en uppdukad måltid framför sig”, skriver Eva Franchell i vad som märkligt nog kan vara bokens vackraste mening.

Franchell – mångårig Aftonbladet-reporter och från 1994 till 2000 pressekreterare åt statsrådet Lindh – har en rak och effektiv Bladet-prosa präglad av tidningens framgångsår vid Globen. Hon ser på världen som kvinna.

Hon ser mycket på Bosse.

Hon tycker inte om det hon ser.

När den unga SSU-ordföranden Lindh blir förälskad i det femton år äldre statsrådet Holmberg, gift trebarnsfar, är allt så ljust. Väninnorna frågar vad hon håller på med, Anna svarar:
– Det handlar om vilken sort karl man vill ha. Jag vill inte leva mitt liv med någon utslätad tråkmåns, jag vill ha roligt med min man.

Bo Holmberg är charmig, han är snygg, han står i centrum när det blir fest. Och fest blir det. Han är regeringens poster boy under några år, ett landstingsråd från Västernorrland som lyckats med det omöjliga: reformera en stelbent sjukvårdsorganisation. Nu får han i uppdrag att göra samma sak i hela landet.

Det går inte.

Han misslyckas och sparkas från civilministerposten efter sex år, men då har han redan hunnit gifta om sig med den sprudlande Anna, vars karriär går vidare över miljödepartementet till UD mot Rosenbad. Bitterheten över detta – att det är henne som alla tittar på i stället för honom – framkallar den tilltagande alkoholismen och rena misären som Lindh får att hantera på hemmaplan under alla år, menar Franchell, om jag läser henne rätt.

Anna och Bosse skiljs först efter döden.

Partipolitik, ibland tänker jag att den är helt omänsklig.

Bosse begravs i Gumundrå kyrka vid en vik hemma i Ångermanland. Anna tilldelas en vård på Katarina kyrkogård där Stockholms socialdemokrater paraderar med svenska fanan och distriktets röda fana två gånger om året. Hon blir ett minnesmärke. Han blir någon ingen minns.

Glädjelöst, som sagt.

Det sägs ofta bland politiker att man måste ta hand om sitt parti för ett parti är bara något man har till låns.

Går det inte vända på resonemanget?

Partierna har bara sina politiker till låns och behöver ta hand om dem.

Den berättelse som präglar Franchells biografi är inte bara en privat berättelse. Den är politisk också. Det är därför den är relevant.

Socialdemokraternas viktigaste internstrid under andra halvan av 1900-talet var vägvalet i början av 1980-talet. Skulle den starka staten byggas vidare i centralisering eller skulle den tvärtom reformeras närmare medborgarna med valfrihet och ökad delaktighet? Falangerna i ungdomsförbundet spottade på varandra i bråken över detta. Statskramare mot självförvaltare, traditionalister mot förnyare.

Anna får uppdraget att mäkla fred när hon blir ordförande i SSU 1986, fast hon har en tydlig position. Hon vill ha valfrihet i skolan, hon vill välja miljö före storskalig tillväxt, hon tror mer på föreningar än på myndigheter.

I början vinner självförvaltarna mark. Mona Sahlin och Margot Wallström – två traditionalister – ändrar sig med åren. Kring den trion är förresten Franchell tydlig. Bilden av dem som bästisar är båg. I takt med att 1980-tal blir 1990-tal vinner emellertid ett tredje förslag till framtidsväg för partiet. Kjell-Olof Feldts finansdepartement vinner. Avregleringar och marknadsoptimism blir lösningen på de problem med byråkrati självförvaltarna pekat ut. Marknadsoptimism i stället för direktdemokrati. Privatiseringar i stället för kooperativ.

Finansdepartementets perspektiv anammar nästan alla socialdemokrater vartefter.

Frågan är om inte Anna Lindh också gör det.

Medan Bosse sitter och surar.

Det var ju Bosse och Anna som skulle reformera det socialdemokratiska partiet. I den ordningen. Förnyarnas golden couple. Men där Bosse tar strid och förlorar, anpassar sig Anna och avancerar.

Hon släpper sitt EU-motstånd. Hon accepterar privatiseringar. Hon kindpussar Carl-Henrik Svanberg. För att hon vill vara statsråd och få något gjort, för att hon vill bli statsminister och ha den yttersta makten.

Så beskriver Eva Franchell det.

Problemet med boken är andra halvan, när Franchell har blivit Lindhs pressekreterare. Då tar massiva skildringar av departementsvardagen över texten. Det är ett ett oändligt uppräknade av restider, flygplansfilmer, korridorsintriger och meningslösa möten. Som om researchen mest bestått av en sparad filofax.

Politiken försvinner.

Vad tyckte Anna Lindh om svenska samhället 1999? Vad ville hon att partiet skulle göra när hon på allvar funderade över ordförandeskapet 2003? Hur såg hon på den frihetliga vänsterns fall? Sådana frågor får man inte svar på.

Men första halvan av boken är briljant. På ett sätt som få tidigare skildrar Franchell socialdemokratin som den var när storhetsåren tog slut.

När det var glasnost och perestrojka och muren föll och världen låg öppen och Sverige blev Europa och allt gott kunde uppnås genom globalisering och deklarationer om mänskliga rättigheter.

Innan diktatoriska nationalister och stormaktskrig blev vardag igen.

De här hände ju ändå under de lyckliga åren.

Eva Franchell är mångårig Aftonbladet-medarbetare och boken recenseras därför av Svenska Dagbladets Torbjörn Nilsson