Till slut faller Jonasson på sitt eget grepp

Nya romanen ”Profeten och idioten” är underhållande men gör läsaren proppmätt

Publicerad 2022-06-15

Jonas Jonasson är aktuell med romanen ”Profeten och idioten”.

Att Jonas Jonassons nya roman Profeten och idioten tar avstamp i nyhetsåret 2011 känns på många vis självklart. Vill man tematisera samtidshistorien ter det sig som en naturlig början.

I förordet, kort och gott rubricerat ”2011”, listas några av det årets alla viktiga händelser. Arabiska våren, jordbävning och kärnkraftsolycka i Japan, finnandet samt dödandet av Usama bin Ladin. ”Det dröjer inte länge innan hela världen är med i spelet”, skriver Jonasson i sin introduktion ”Inklusive Obama, Ban Ki-moon och Putins Ryssland. Smaklig måltid!” Fullt ös från start med andra ord. 


Liksom i debuten Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann handlar den nya boken om den lilla människan som av en ren slump hamnar i världspolitikens mitt, samtidigt som den har sin utgångspunkt i den mest allmänmänskliga av drömmar – den om att bara skita i allt och dra. 

Petra – profeten – är hobbyfysiker och har på matematisk väg räknat ut att atmosfären är exakt tolv dagar ifrån att kollapsa. Tillsammans med den lågbegåvade Johan – idioten – åker hon på en roadtrip genom Europa i en husbil. Någonstans längs vägen plockar de upp Agnes, pensionär tillika influencer. Det är bråttom. Jorden ska ju gå under och Johan vill hinna ge sin dryga bror på käften innan dess.

Under resans gång skiftar det lite vilka de har i hälarna men det är alltifrån svensk polis och Interpol till den ryska maffian. Ändå hinner de med sådant som att introducera Barack Obama för västerbottensost. Just det, de tar över en liten bananrepublik i Indiska oceanen med. Varför inte liksom.


Det är lätt att förstå vad som gör Jonassons böcker så enormt populära. Han har en förmåga att kombinera ett rasande tempo med en stor portion humor. Lägg därtill det populärhistoriska anslag som är regel snarare än undantag så får du en cocktail som, för att använda en sliten kliché, innehåller någonting för alla. Profeten och idioten är inget undantag. 

Samtidigt är det just det egna tillvägagångssättet som till slut får Jonasson att falla på eget grepp. Det ska nämligen visa sig att det är svårt att upprätthålla ett sjuhelvetes tempo i 400 sidor. Chockvärdet sjunker snabbt när volymen alltid är på max. Det kvittar hur många tokiga scener som avlöser varandra – efter ett tag står det mest och stampar. Dessutom måste det finnas någon form av övre gräns för hur många skämt det går att basera på att Johan – idioten – är just en idiot. 

Smaklig måltid hälsar Jonasson och jag är proppmätt halvvägs igenom.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.