Vår tids stora vittne

Uppdaterad 2016-07-12 | Publicerad 2016-05-12

Ragnar Strömberg hyllar Siri Hustvedts essäer om konsten att vara människa: Blixtrande intelligent

Siri Hustvedt (född 1955), amerikansk författare med norska rötter, bjuder på ett sensuellt och intellektuellt äventyr i ”Leva, tänka, titta”.

En råkall februarikväll för två år sedan sneddade jag över Aschebergsgatan och snavade på en kantsten mellan spårvagnsskenorna som var omöjlig att urskilja i beckmörkret.

Jag stöp raklång och eftersom jag stuckit ned händerna i fickorna på skinnjackan, tog vänster ansiktshalva hela smällen.

När jag kvicknade till nio minuter senare stod sex människor i en halvcirkel och tittade ned på mig som på ett barn i en barnvagn. Jag tyckte det var en oerhört komisk syn och min upprymda häpnad höll i sig tills jag plåstrades om i ambulansen. Då insåg jag att jag skulle ha varit lika omöjlig att urskilja för en spårvagnsförare som kantstenen varit för mig.

Samtidigt uppskakad och tacksam mot dem som stoppat spårvagnar och ringt efter ambulans, fylldes jag av en saffransgul trötthet. Väl hemma hann jag knappt klä av mig innan jag somnade ifrån den molande, bultande värken. När jag gick upp för att pinka några timmar senare blundade jag ett kort ögonblick och såg att min dröm, som jag kunde minnas i detalj, var pausad. Så fort jag lagt mig behövde jag bara sluta ögonen för att trycka på play. Under de fyra dygn detta hypnagoga tillstånd varade, befann jag mig i en zon utanför tiden, lik den vi möter i Edward Hoppers bilder.

Och det är denna zon, detta mellanrum, som Siri Hustvedt utforskar i sin briljanta essäsamling Leva, tänka, titta.

Det som förenar essäisten Hustvedt med romanförfattaren är den tankeklara, ja i brist på bättre ord, rättframma prosa, som gör romaner som Den skakande kvinnan och Den lysande världen till moderna klassiker.

Hustvedts stil är så raffinerat okonstlad att den över huvud taget inte är förnimbar som stil, som grepp, ens när hon som här ger sig i kast med de stora frågorna om vad det är att vara människa, att minnas, sova, drömma, tala och skapa.

Där berättarkonstnären är dialogisk är essäisten dialektisk: i motsatsernas dans är det än psykoanalysen, än neurologin, än litteraturen och bildkonsten som för.

Och det är detta, trots svårighetsgraden och den hisnande spännvidden i ämnen och idétraditioner, som gör de 32 ”tankeresor” Hustvedt drar med läsaren på, till ett både sensuellt och intellektuellt äventyr.

Man kan äta och dricka varenda mening.

Samlingen är som titeln anger strukturerad som en triptyk. I Leva, tänka, titta spinner Hustvedt en väv om såväl sin barndom, sin migrän – som kan utlösas av både ångest och glädje – som hennes återkommande perioder av sömnlöshet.

Den avväpnande osentimentala humorn i berättelsen om lillasysterns längtan efter en Musse Pigg-telefon i julklapp, synliggör gränssnittet mellan konsumistiskt begär och människans förmåga att symboliskt framställa behovet av det vi ännu inte har. Så också i ”Min far/jag”, en i dessa dagar ideologiskt nog så kontroversiell berättelse om en skuldfri men komplex relation mellan far och dotter, där döden till sist blir vänskapens insegel.

Hustvedt kan sin Freud, men hennes Vergilius på vandringen i Leva, tänka, titta är barnpsykologen D W Winnicott, som i lekandet såg jagutvecklingens motor.

För många samtida läsare blir nog mötet med Winnicotts handfasta ”good enough”-mor både utmanade och uppfriskande.

Lekens melodi är den rollspelande identifikationen med den Andre – avgrundsanden som hatets kolportörer med kultur som historiskt nödvändig förskönande omskrivning för ras, vill intala oss inte är som vi.

Därav följer att om de där varelserna i sina nattskjortor och helskägg och gutturala språk, inte är människor som vi, så kan de inte omfattas av mänskliga rättigheter - fullt ut.

Denna tankefigur är Hustvedts åskådningsexempel i samlingens politiskt mest explicita essä, ”Kritiska anteckningar om det verbala klimatet”. Essän ingår i samlingens sista del, där ”Varför Goya?” och texten om Louise Bourgeois måtte vara det bästa som skrivits om bildkonst på många, många år.

Hustvedt skriver här om hur ordet frihet inte bara missbrukats utan också perverterats till alibi för tortyr sedan 11 september.

Kopplingen till bildkonst uppstår under en demonstration i New York mot det krig vars förevändning var den lögn om massförstörelsevapen som kostat miljoner människor livet och nu är sine qua non för det till affärsidé avklädda kriget mot terrorismen.

Hustvedt vrider på huvudet och ser två plakat. Det ena med en bild av tortyroffer i Abu Ghraib, det andra en bild ur Goyas Krigets Fasor.

”Varje politiskt ögonblick”, skriver Hustvedt, ”har ett specifikt retoriskt klimat.” Med den iakttagelsen som lackmuspapper testar texten den samtida blindhetens surhetsgrad för de andras lidande, den blindhet som förringar oss till varelser som inte kan skilja på våra behov och våra begär.

I denna omistliga bok, detta skalv av blixtrande intelligent mänsklighet, möter läsaren berättelser där förvillelse och visshet utkämpar en strid på liv och död, en strid där vår värdighet ligger i den ordstäviga vågskålen.

Så Siri Hustvedt, ett av vår tids stora vittnen, för alla människors talan. Att hon gör det med sig själv, sitt eget liv, som förkroppsligad vision av hänryckning och förtvivlan, gör inte saken mindre, utan större.

Tvivlet, inte trosvissheten, är idéernas motor.

Så tag och läs.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln