Egoismens apostel

Uppdaterad 2013-05-10 | Publicerad 2013-05-08

Ayn Rand – ledstjärna för Thatcher, Reagan och Lööf

Om man bortser från de litterära brister som Ayn Rands Urkällan (The Fountainhead) respektive Och världen skälvde (Atlas Shrugged) lider av – ett begränsat ordförråd, klichéartade skildringar av personer, sex och kvinnor – vad är det då som förklarar den framgång de likväl har haft? Ja, böckerna är spännande, hennes erfarenheter som manusförfattare i Hollywood efter att hon lämnat Sovjetunionen i mitten av 20-talet omsätts effektivt i alla hennes fiktiva verk. Dessvärre fick hon då också med sig den amerikanska filmromantiken; hjältar med skarpt skurna ansiktsdrag som blickar ut mot en hägrande horisont medan vinden blåser i håret.

Nu är det visserligen inte horisonten som de blickar ut över, utan gruvor, järnvägar och det slags tunga industri som Rands hemland valde att ha som basnäring. Och världen skälvde handlar nämligen om hur dessa industrins hjältar i ensamt maje­stät står för mänsklighetens utveckling.

När de inte får detta erkännande, så går de helt enkelt i strejk, de hjul som de och endast de sätter i rörelse stannar. Världen skälver. I Urkällan möter vi en arkitekt som bygger som ingen annan och missförstås (Frank Lloyd Wright lär ha varit en förebild). Han möts av intellektuellt och kroppsligt slappa, moraliskt lealösa figurer som alla tjatar om samhällets behov.

Rand vänder på kommunismens berömda devis, åt var och en efter hans behov, för att i stället utse egoismen till högsta moralisk norm.

Med samma dogmatiska envishet som den mest rabiata kommunistiska ideolog pläderar Rand för själviskheten, för den hänsynslöse kapitalistens rätt att handla precis som han vill utifrån ett övermänniskoideal, en aristokrati av self-made men. Dessa hjältar beter sig ungefär som de homeriska gudarna, de betraktar de dödliga med ett roat överseende grundat i förakt.

Kompromisser av alla de slag är bannlysta hos Rand, något som också gällde för den krets som samlades omkring henne under 50- och 60-talen. Alan Greenspan, ordförande för den amerikanska centralbanken i 20 år, var en av hennes adepter. Thatcher, Reagan och Jimmy Wales, en av grundarna till Wikipedia hörde till hennes anhängare och libertarianerna och Tea Party-rörelsen i USA betraktar henne som sin husgud. Och Annie Lööf

Husgud är kanske inte rätt term, snarare översteprästinna där hennes fans dyrkar henne som järnvägsarbetarna vid Taggart Transcontinental ser upp till Dagny Taggart i Och världen skälvde. Mänskligheten är uppdelad i två delar, de som delar Rands värdesystem, och de som inte gör det. I den förra delen är hierarkin naturgiven. De längre ner, arbetarna, ifrågasätter inte för en sekund sin plats i hackordningen.

Det vilar inte så litet av sektens karaktär över Ayn Rand och hennes värld, både i romanerna och i verkligheten. Att kvinnorna då är sexuellt undergivna blir således ingen motsägelse och precis som med alla sekter är det mycket lätt för unga människor i mottaglig ålder att förföras av hennes idéer om att världen är emot dem och upphöja ett pubertalt utanförskap till ett adelskap präglat av egoism och ett förakt gränsande till misogyni.

Med sekter är det oftast lönlöst att diskutera. Det mest förnuftiga är att undvika dem.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.