Dansk poesi som drabbar
Publicerad 2015-02-03
Det enkla och det ensamma lysande – som noveller i miniformat
Yahya Hassans självbetitlade debut förvånade mig. Versalerna som genomgående används har sällan motsvarighet i innehållet. Ilskan är snarare undantag än regel. Utbrotten förlorar sin effekt, och efter ett tag kan versalerna lika gärna vara gemener. Bara för att författaren gör anspråk på ett tonfall, behöver det inte reflekteras i dikten.
Asta Olivia Nordenhof buntas ofta ihop med Hassan och den generationens författare, vilket väl är rimligt när det uppenbarligen händer något speciellt i Danmark som inte händer här. Till viss del har det med synen på författarens offentlighet att göra. Hur stor betydelse har det inte haft att Hassan använde sitt eget namn som titel? På omslaget till Det enkla och det ensamma sitter Nordenhof och röker på en stol i vad som ser ut att vara ett stökigt hotellrum. Signifikativt för den lätthet och do-it-yourself-estetik som plockas upp av allt fler yngre poeter.
Nordenhof vann det danska Montanas Litteraturpris inte bara för det enkla och det ensamma, utan också för bloggen jagheddermitnavnmedversaler, som genom åren blivit mindre dagbok och mer ett forum för youtubeklipp och bilder. Viola Bao skriver i SvD (24/1) om den danska poesiboomen och ”generation etik”, eftersom dikterna är allvarliga och inte ägnar sig åt ironi. Den kroppsliga, privata erfarenheten jämförs med den samhälleliga. Gott så, men det får mig återigen att tänka på olika varianter av tonfall, ironi och distans.
Inledningen av det enkla och det ensamma är svårgreppbar. Associativt skriven, som om bilder dykt upp i huvudet och fångats på papper. Därefter sammanfogade till en helhet. Bilderna kan fungera individuellt (”en kopieringsmaskin, varm som en rygg”), men när belysningen skiftar fokus snabbt blir det svårt att veta var tyngden finns:
också sett bakifrån, din storebrors tjej i trädgården. där går skiljelinjen markerad med ett par stenar / inoljade ben så man ser brunare ut. senare på filten, man kan se hennes trosor / det är ingen brådska. solen slöar ner oss medan samvetet arbetar. tack för maten / krukväxten ställdes på en piedestal, det var det första som kom i ordning på inflyttningsdagen
Det går att distansera sig på ett sätt som närmar sig ironi även om själva tonen är allvarlig. Samtidigt finns några dikter som är de mest drabbande jag läst på länge. De är självklara och lysande som noveller i miniformat, och även när en bild bara är en bild är den en logisk kedja i diktens universum. Vreden studsar ut från sidorna. Kompromisslösheten inför kvinnorollen är total:
akta jag kommer och plundrar er / med mina barnbröst som blivit gigantiska under tiden / jag har gått upp tjugo kilo av de nya pillren / här har ni mig
Jag menar inte att tydlighet och konkretion är nödvändigt för att ”förstå”. En annan rak text om Migrationsverket hamnar för långt utanför den egna kroppen och närmar sig genast plakatet. Det mer akademiska språket forslar i det här fallet läsaren längre bort från upplevelsen.
Framförallt är det en bok om att minnas. Det unga jaget tänker tillbaka på ett liv som redan verkar långt, tyngt av sorger. Persongalleriet är digert, ändå förblir de flesta ganska ansiktslösa. Utom mamman och pappan. Jaget kan inte fråga dem varför det blev som det blev, eftersom de inte längre finns. Någon förlösande uppgörelse är omöjlig.
Återstår gör tolkningarna, hopsamlandet av bevis. Brev. Fotografier. Jagets position är den skrivandes. Syftet med det är för mig oklart fram tills att skrivandet avbryts. I slutet sker nämligen en sorts utveckling, där en ”ren” kärlek sipprar in. Den destruktivitet som kärlek tidigare inneburit får en motkraft. För jaget verkar den nåden innebära att skrivandet blir mindre viktigt, och det är fint gestaltat när otåligheten resulterar i en rastlös dikt innan pennan läggs ner:
ha ha guds ställföreträdande tröstuppvaktande / det var helt misslyckat. det blev ju otroligt konstigt / jag vill inte skriva mer i dag / jag kommer in till dig nu
Poesi
» Det enkla och det ensamma
Asta Olivia Nordenhof
Övers. Tom W-O Silkeberg
Modernista
