Debutanter som gör genombrott

Uppdaterad 2015-02-16 | Publicerad 2015-02-13

Stig Larsson hyllar författarna Anna Karolina och Jenny Rogneby

Anna Karolina och Jenny Rogneby, båda födda 1974. Foto: Ola Torkelsson, Mikael Eriksson

Ja, det vill ju mycket till för att få mig att fundera på att rösta på Feministiskt initiativ. Men det är precis vad som händer när jag läser Anna Karolinas Stöld av babian.

Jag är mycket väl medveten om det ansvar som ligger på dig när du hyllar en bok (dessutom en debutant) på det sätt som jag kommer att göra. Har jag fel kommer inte längre mitt namn att vara en garant för kvalitet som det hittills har varit. Och än värre: Jag kommer att ge debutanten en självbild som kanske inte står i proportion till vad hon eller han håller för.

Ett tydligt exempel: Björn Ranelid.

Men ni har mitt ord på att det här faktiskt inte bara är bra. Det är ett genombrott som bara kan jämföras med Jens Lapidus Snabba cash – okej, Lapidus är bättre på att återge invandrarkidsens sätt att snacka, och – framför allt – bratsens sätt att inte bara samtala med varann, deras sätt att resonera. Det Anna Karolina tillför är polisarbetet. Efter Leif GW Persson har jag aldrig stött på en så gedigen bild av polisarbete.

Och det mest väsentliga. Spänningsfaktorn. Den är på gränsen till jobbig. Jag sumpar möten, jag sumpar att duscha, jag läser boken under tiden som jag äter min lunch.

Storyn? Schhh! Jag tänker inte säga ett knäpp om storyn. Det skulle oundvikligen innebära att jag tog ifrån dig något av din läsupplevelse. Det enda jag vill säga är att jag förstår att sådana som Magnus Blomberg liksom Vincent Bonnerud finns i verkligheten. Och att detta ger mig en fadd känsla i munnen.

Män kan vara svin. Även om jag själv aldrig sett någonting sådant i verkligheten.

Inget mer snack. Köp boken! Läs den! Och njut.

Så kommer vi sedan till Jenny Rognebys Leona – tärningen är kastad. I cirka en vecka låg dessa böcker uppochnedvända på nattygsbordet. Det låter väl förmodligen fördomsfullt, men Anna Karolina ger intrycket av bad cop, det är ingen som du vill möta i en mörk gränd med en red line-påse på dig. Jenny Rogneby är däremot definitivt good cop. Att det i praktiken fungerar så kan jag personligen intyga efter egna erfarenheter från England, Danmark och Sverige.

Jag läste typ tjugo sidor, sedan tänkte jag att det här är ingenting, en sjuårig naken brud, dessutom blodig, som med hjälp av en inspelning som kommer från en nallebjörn lyckas genomföra ett rån. Hur sannolikt är det?

Men så händer någonting mycket egendomligt. Jag sitter på ettans buss och läser Anna Karolinas Stöld av babian. Och mitt emot mig sitter Jenny Rogneby. Jag kan ha fel, ja det är klart att jag kan ha fel – men jag blir plötsligt säker på att det verkligen är hon. Och hon ler, just då lägger hon märke till att det är Anna Karolinas bok jag läser.

Jag måste erkänna att jag identifierar mig mycket starkt med Leif GW:s Lars Martin Johansson, mannen som kan se runt hörn, och hans inställning att alltid misstro slumpen. För det är ju lite underligt: både Anna Karolina och Jenny Rogneby är födda 1974 och båda arbetar med grova brott i Stockholm.

Instinktivt känner jag att jag måste läsa Rognebys kriminalroman mer koncentrerat.

Det är först då som de i och för sig ganska osannolika sakerna faller på sin plats. Hur konstigt det än låter fungerar denna ytterligt konstiga intrig. Det här ligger inte på samma nivå som Anna Karolinas Stöld av babian, inte heller Olle Lönnaeus Jonny Liljas skuld (recenserad i Aftonbladet kultur 22 dec 2014). Men den är väl värd att läsa. Jämfört med brittiska och (hu!) norska deckare jag har tvingat mig att läsa är det här en bok som gör dig alert, intresserad.

Mina personliga hatobjekt är Jo Nesbø och paret Lars Kepler. Där är det som om en mammondyrkande guldkalvsliknande griskulting höll i pennan. Jag menar, då det gäller paret Kepler, bara det faktum att huvudpersonen heter Erik Maria Bark. Blink, blink, du som är någorlunda halvintellektuell känner till författarnamnet Erich Maria Remarque och hans pacifistiska krigsskildring På västfronten intet nytt. Du kan alltså läsa denna vidrigt bloddrypande deckare, liksom inlindad i bomullstussar, med gott samvete. När dessutom kriminalkommissarien heter Carlos Pedersen, ett i allra högsta grad multikulturellt namn, känner du att du snudd på är seriös när du läser skiten. Det är inte riktigt men nästan som om du läste Kafka.

Nej, låt dig inte luras. Läs i stället Anna Karolina, Olle Lönneaus och Jenny Rogneby. Det är ju inte alla kvällar som man känner för att bli mer bildad. Det kanske handlar om ett uppslaget gott rött bordeauxvin, åskmuller på avstånd – och en god och trivselskapande deckare i handen.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.