Dansken bakom de svenska giganterna
Anneli Jordahl om arbetarlitteraturens bortglömda nestor: Martin Andersen Nexø
Publicerad 2018-01-10
Den som fördjupar sig i svensk arbetarlitteraturs stora namn dyker ständigt på Martin Andersen Nexø. Föregångaren tycktes inspirera dem alla, särskilt Moa Martinson som i Nexø fann ”en mentor”. Eyvind Johnson kallade honom för ”en av de få verkligt stora romanförfattarna i världen”.
Ja, dansken brukade nämnas i samma andetag som Zola, Dickens och Gorkij. Stenhuggarens son – som föddes 1869 i Köpenhamns fattigkvarter – blev världsberömd med sin episka romansvit om fyra volymer: Pelle Erövraren. Den översattes till 25 språk och i USA jämfördes han med John Steinbeck. Amerikanska barn döptes till Pelle.
Romansviten om Pelle gick först som följetong i Socialdemokraten. ABF:s Gunnar Hirdman vittnade om att han som ”smedhantlangare” längtade till matrasten då han slukade nästa avsnitt om Pelle. Romanen gavs ut i bokform först 1921, då den översattes av Anna Brantings dotter, Vera von Kraemer.
I dag har Nexø fallit i glömska. På Stockholms bibliotek är det tunnsått, han en av de bortgallrade. Därför är det glädjande att författarskapet lyfts fram med litteraturforskaren Per-Olof Mattssons studie i Nexøs litterära ställning och hans inflytande på den samtida litteraturen.
Boken dimper ner i en vacker, välskriven 600-sidig volym med hög densitet. En utgåva som anstår ett monument. På omslagets foto syns en grånad Nexø som talar till folket. Kanske om en orubblig tro på Sovjetstaten. Dansken som gick från sosse till kommunist höll på Sovjet i anfallet mot Finland. Det var svårt för offentligheten att hålla isär författaren från agitatorn. När Bonniers 1939 tog över utgivningen från socialdemokratiska Framtidens förlag frös allt inne under krigsåren. Nexø var alltför kontroversiell.
Nexø var verksam samtidigt som den första kullen arbetarförfattare i Sverige, Maria Sandel och Martin Koch. Intressant att notera är att Pelle inte är dansk utan svensk. Nexø – som flyttade till Bornholm som barn – lade märke till de utblottade svenskarna som inte haft råd till amerikabiljett. På Bornholm sågs de ”som paria”. Den gripande romansviten om landsbygdsproletariatets kamp för en dräglig tillvaro blev för övrigt en vacker film av Bille August med Max von Sydow som Lassefar.
Nexø var själv barnarbetare, men lyckades gå i folkskola och utbildade sig till lärare. Han debuterade med en novellsamling 1898 och var först en del av kulturradikalismen, lärjunge till Georg Brandes. Sedan tog han avstånd och blev proletärförfattare och socialdemokrat.
Färdig med Pelle skapade han en romansvit om Ditte. Det oäkta barnet som själv blev ogift mor förärades fem volymer. Ditte är släkt med Moa Martinsons Mia och Elsie Johanssons Nancy. Nexø äger samma inlevelseförmåga i barnet som trots svåra förhållanden bärs fram av ett okuvligt livsmod. Ditte människobarn fick 1924 svensk språkdräkt av Hinke Bergegren.
Står sig ”den populäre folklivsskildraren” i dag? Jo, han står sig gott med en intensiv närvaro och skärpa i detaljarbetet. Sin okonstlade stil beskrev han bäst själv: ”Språket ska vara som en väl putsad fönsterruta som man ser ut igenom utan att tänka på att det är ett fönster man använder för utsikten.”
Estetik var en styggelse. I Dagens Nyheter skrev han om en ”stor fara” när proletärförfattare gick förlorade i akademism och blev ”En artist bland de tusen andra”. Inte undra på att en estet som Eyvind Johnson hade ett ambivalent förhållande till Nexø.
Nexø fick i sin tur inspiration från en stor svensk. När han på folkhögskolan 1889 läste Tjänstekvinnans son avfärdade han Strindberg som agitatorisk. Han skulle ändra sig. När han 1911 reste till Stockholm för ett möte med Hjalmar Branting knackade han på hos Strindberg. Det blev ett samtal i dörröppningen.
Året därpå dog Strindberg och gick till historien som författaren som aldrig svek arbetarklassen. Ett rättesnöre för Nexø.
Per-Olof Mattsson förmedlar det faktum att Nexø i den litterära historieskrivningen aldrig riktigt bekräftats som den stora inspiratören för svensk arbetarlitteratur. Ett fult finger med i det spelet hade Ivar Lo-Johansson. Den gode Ivar tonade ner Nexøs betydelse, i syfte att mytologisera den svenska proletärlitteraturen som unikt svensk, med näringen hämtad i den egna myllan.
Ivar Lo påstod dessutom lite kokett att han aldrig läst Pelle Erövraren eller Ditte människobarn. Trots att Ivar Lo-kännare sett tydliga spår av Nexø i både Godnatt jord och Bara en mor.
Många skribenter undrade varför Nexø inte tilldelades Nobelpriset. Då log den gamle bornholmaren som levde sina sista dagar i Dresden. Sa att han var i gott sällskap av Strindberg och Gorkij.
När han dog 1954 kallades han för ”den skandinaviska proletärlitteraturens grand old man”. Den funktionen bekräftar Mattsson med besked. Hans studie aktualiserar inte bara Nexøs författarskap utan också de tongivande svenska författarna och arbetarrörelsen som bar fram dem.
Tack för en gedigen och fängslande bok! Hoppas Pelle och Ditte får nya läsare.
