Från mord till folkmord

Fredrik Persson-Lahusen läser en stor liten bok om två världskrig som egentligen var ett

Publicerad 2019-01-28

Från döden i skyttegravarna 1914 till bomben över Hiroshima 1945.

Ibland måste man måla både brett och på tvärs för att göra det förflutna mer begripligt. Mycket av det senaste decenniets mest uppmärksammade böcker om historia har utgjorts av små och osorterade biografiska brottstycken. Att – som Peter Englund i Stridens skönhet och sorg eller Elisabeth Åsbrink i 1947 – bryta ner historien till dess minsta (mänskliga) beståndsdelar kan helt visst få oss att förnimma den på nytt sätt, men också göra den svår att förstå och förhålla sig till.

Därför finns det något både välkomnande och ansvarsfullt över Klas-Göran Karlssons konsekventa försök att bringa kronologisk och analytisk ordning i vår kontinents allra mörkaste förflutna. Med sin nya bok Det moderna trettioåriga kriget skriver lundahistorikern samman första världskriget, mellankrigstiden och andra världskriget till en enda epok.

Skotten i Sarajevo och stormaktsupptrappningen under ”svarta veckan” sommaren 1914 satte symbolisk och konkret punkt för en period präglad av fred, öppenhet och framtidstro i Europa. Inledande eufori och segervisshet begravdes snart i insikten om att detta var ett krig vars omfattning och brutalitet aldrig skådats tidigare.

Vad värre var: Inte ens krigsslutet 1918 innebar en verklig befrielse. I stället bidrog de följande fredsfördragens oförsonliga innehåll och nya politiska nationella geografi till att befästa spänningar, oro och konflikter. Visst levdes det loppan i mellankrigstidens metropoler, men krigsutbrottet 1939 mottogs likväl utan större förvåning.

Karlsson är inte först med att se på 1914–1945 som en period av kris och krig. Mest bekant är den amerikanske historikern Arno Mayers diskussion om dessa år som det gamla samhällets sista strid och modernitetens slutgiltiga triumf. Tankegodset tangeras av Karlsson, som dock tar fasta på fler aspekter och perspektiv. Den breda analysen inkluderar både teknik, ekonomi och kultur även om den politiska och ideologiska utvecklingen ges mest och djupast utrymme.

Allra störst vikt lägger Karlsson vid hur krigets logik under de aktuella decennierna gjordes till samhällelig praktik med folkmord och fortsatt förödelse som följd: ”Det var emellertid ingen tillfällighet att de totalitära, ideologiskt underbyggda militärstater som hade sin grund i första världskriget och vilkas ledare hade kunnat framträda i det ideologiska vakuum som detta krig gav upphov till, tillhörde andra världskrigets angriparstater”.

Karlsson påminner bland annat om att det sovjetiska förtrycket skiftade markant över tid och att terrorn kunde vara godtycklig och oförutsägbar, medan de nazistiska massmorden följde en rigid struktur

Totalitarism är inget oproblematiskt begrepp, men Karlsson förmår fånga både det kallhamrade samarbetet och den kompromisslösa ideologiska kraftmätningen mellan Sovjet och Tyskland utan förenklingar. Likaså förblir diskussionen kring skillnader och likheter länderna emellan saklig, sansad och precis.

I båda fallen var repressionen och övergreppen resultatet av politiska beslut utan respekt för människovärdet, men Karlsson påminner bland annat om att det sovjetiska förtrycket skiftade markant över tid och att terrorn kunde vara godtycklig och oförutsägbar, medan de nazistiska massmorden följde en rigid struktur. Han är också tydlig med att fascismens huvudfiende fanns till vänster (socialister, kommunister och, i viss mån, liberaler), varför frenesin dessa grupper bekämpade varandra med var förödande.

Kommentaren syftar framför allt på den tyska utvecklingen – till vilken också paramilitära frikårer och radikalkonservativa domedagsprofetior hörde – som från vår egen horisont kanske är allra mest angelägen att förhålla sig till. Förklaringen är förstås att såväl de två världskrigen som förintelsen utgick från Tyskland, men också att demokratin här först triumferade för att sedan trängas tillbaka.

Karlsson rekapitulerar centrala skeenden rejält utan att förlora sig i detaljer. Mellan raderna märks en mästerlig förtrogenhet med forskningen. Resultatet är en hantverksskicklig och självständig syntes som förmår föra fram förklarande resonemang vars mångsidighet är svåra att göra rättvisa i en recension.

Mer envist än flertalet svenska historiker har Karlsson sysslat med sådant som skett utanför landets gränser och med historiens inneboende sprängkraft. 

Visst finns randanmärkningar: spanska inbördeskriget skildras skissartat, Nazitysklands kulturpolitik för entydigt och Karlssons antydan om kalla kriget som en fortsättning på andra världskriget borde ha kopplats till den brittiske historikern Eric Hobsbawms tolkning av åren 1914–1991 som ett kort och extremt 1900-tal. Likväl är Det moderna trettioåriga kriget, i sitt lilla format, en stor bok av internationellt snitt.

Mer envist än flertalet svenska historiker har Karlsson sysslat med sådant som skett utanför landets gränser och med historiens inneboende sprängkraft. På så sätt är det följdriktigt att han avslutar sin bok med att formulera ett antal lärdomar utifrån det förflutna han frilägger; lågmält och utan att hemfalla åt debattprosa.

Tre av det moderna trettioåriga krigets destruktiva tendenser talar särskilt tydligt till vår egen tid enligt Karlsson: renässansen för nationell slutenhet, dystopiska stämningar och ständigt tal om olika kriser samt ett allt ihärdigare ifrågasättande av demokratin som sådan. Det är varningsord att ta på allvar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.