Ingen kan tränga igenom bilden av Lang

Fel prioriteringar och upprepningar i biografin

Anna Andersson

helskärm

”Jag önskar bara framställa några spörsmål.” Repliken är poliskommissarie Christer Wijks och den fångar ganska väl den tid och ton som Sverige första deckardrottning Maria Lang började skriva sin deckare i. Han fäller den i Ofärd i huset bor, som utkom 1959 – det är hennes elfte, hon hade debuterat 1949 och skrev sen en bok om året fram till 1990. Året därpå dog hon.

Jag ägnade en lördag åt att läsa om Ofärd …, innan jag skulle sätta tänderna i Margaretha Fahlgrens nya biografi över Maria Lang, Ett dubbelt liv. Vem som hade mördat odågan Jörgen Lööw blev jag aldrig särskilt engagerad i men just tiden och tonen, återbesöket i Langs Sverige, var fascinerande.

När jag läste den förra gången var det tidigt 80-tal; då var jag i bokslukaråldern, Maria Langs och Stieg Trenters deckare var min brygga från ungdoms- till vuxenlitteraturen. Då var det 50-tal Lang skrev i fortfarande förnimbart – husen hade inte längre portvakter men min kompis morfar hade varit en, det hände ännu att jag knixade när jag hälsade på äldre släktingar (tog i hand förstås, absolut inga kramar). Men att i dag läsa om änkefruar, hembiträden, läroverksadjunkter och kavata tonårsflickor med namn som Peg, Bisse eller Pyttan är som att besöka en förlorad värld.

Det svenska samhälle som beskrivs i Maria Langs deckare är förstås lika mycket en förhöjd version som Lang själv – i själva verket var hon ju Dagmar Lange (1914–1991), disputerad lärare och studierektor på en flickskola i Stockholm, som ägnade sommarloven åt att skriva mordhistorier.

Det är denna dubbelhet som Margaretha Fahlgren syftar på i titeln på biografin. Hon skriver i förordet att också själva författarskapet är värt att uppmärksamma igen. Knappast för de litterära kvaliteterna eller för mordgåtorna men Fahlgren har rätt i att det är ett tidsdokument, över ett Sverige före 68-vågen – i synnerhet om man som Fahlgren läser den samtida kritiken av böckerna bredvid.

För faktum är att Maria Langs deckare har kallats daterade i nästan 60 år. 1965 brukar ses som en brytpunkt i svensk deckarutgivning. Innan dess bestod den utöver Lang och Trenter av sådana som Vic Suneson och H.-K. Rönblom, som skrev mer eller mindre puttriga pusseldeckare. 1965 kom Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Roseanna, den första delen i dekalogen Romanen om ett brott, och det puttriga ersattes med samhällskritik. Deckare skulle inte längre vara en flykt från utan en påminnelse om verkligheten.

Maria Lang – som tidigt fick en stor läsekrets och som också länge recenserades på landets kultursidor – ville inte skildra verkligheten, hon ville underhålla. Hon medgav att det kanske varit ett misstag att göra hennes ständige Christer Wijk till chef för Riksmordskommissionen eftersom hon var helt ointresserad av faktiskt polisarbete och aldrig gjorde någon sådan research.

Wijks sätt att lösa mordfallen påminner mer om Hercule Poirots än Martin Becks; inte sällan har han de misstänkta samlade i ett rum och avslöjar där mördaren. Påfallande ofta tar den skyldiga sen livet av sig, efter att ha framlagt en fullständig bekännelse inklusive ett tydligt motiv, vilket Wijk eftertänksamt kommenterar med ett ”det var lika bra”.

Men i böckerna, och i kritiken av dem, ser man ändå konturerna av dåtidens samhälle. Ett där det fortfarande fanns herrskap och tjänstefolk men något annat var på väg att spränga fram, där kvinnor hade ett mycket beskuret utrymme i offentligheten och där sex ännu var tabu.

Lang kritiserades surt för att ge för mycket plats åt ”känslopjunk” och ”budoarerotik” – då ska man veta att sexet i böckerna aldrig mer än antyddes, som när det nygifta paret Puck och Eje Bure i Inte flera mord (1951) missat ett mord utanför sitt sovrumsfönster då de ”varit upptagna av [våra] kärlekslekar”. Det räckte för att få kritikerna att muttra.

I ett avseende var hon faktiskt banbrytande: hon var den första svenska deckarförfattare som hade homosexuell kärlek som motiv för ett mord, och det redan i debuten Mördaren ljuger inte ensam. När den kom hade det bara gått fem år sedan homosexualitet hade avkriminaliserats i Sverige. Den lesbiska mördaren tar förvisso livet av sig men Lang visar ändå förståelse för problemen med att leva ett sant liv om man inte kan vara öppen med vem man älskar.

Kom förståelsen av att Dagmar Lange själv var homosexuell? Kanske. Det finns inga spår eller vittnesmål om någon manlig kärlekspartner, men några som antyder kvinnliga. Men i dag vet ingen något säkert om Dagmar Langes eventuella kärleksliv, och så är det tyvärr med mycket i Ett dubbelt liv – det är gott om ”kanske” och ”antagligen”.’

Fahlgren skriver att ingen tidigare lyckats tränga igenom den bild av Maria Lang som noga odlades av och dolde Dagmar Lange, men tyvärr lyckas inte Fahlgren heller. Det källmaterial som finns är litet och ofta får hon nöja sig med att konstatera att Lange ”aldrig talade om” sin mamma/styvfar/bästa väninna. Hon gör en del tolkningar av Langes person genom Langs verk men det kan heller aldrig bli mer än gissningar, om än kvalificerade.

Ett dubbelt liv dras också med en hel del onödiga upprepningar. Till exempel berättas först hur operaälskaren Lange utvecklas till professionell kritiker och sen inleds ett delkapitel med ”Dagmar hade många gånger under årens lopp varit en förväntansfull publik men hon var också operakritiker”. Det ser småaktigt ut när jag skriver ut det så här men det är ett mönster som går igen så ofta att det i längden blir irriterande.

Annat raskas förbi lite väl snabbt. Efter att ha ägnat ett kapitel åt Langes lärargärning nämns sen i ett annat att hon 1954 slutade undervisa i historia eftersom hon ”inte ville vidareföra en historieskrivning som formats av män med våld och krig i förgrunden”. Ett både stort och mycket ideologiskt grundat beslut alltså men Fahlgren ser det mer som ett exempel på Langes starka ställning i kollegiet.

Med tiden tycks den skapade Lang allt mer ha tagit över verklighetens Lange. Hennes karriär började dala från 70-talet och framåt, hon blev med tiden rätt ensam och dessutom skuldsatt men fortsatte att bete sig som den stora stjärna hon en gång hade varit. En stereotyp, eller förhöjd version av sig själv – lite som den värld hon skapade i sina böcker. Och vad säger egentligen mer om ett samhälle eller en person än den stereotyp man väljer att visa upp?