Historia

Nyanserat om vad Sverige visste om Förintelsen

Klas Åmark varken slätar över eller skönmålar det svenska förhållningssättet under kriget

Av: 

Fredrik Persson-Lahusen

BOKRECENSIONER

För var dag som går förborgas nazisternas judeutrotning allt djupare i det förflutna. Samtidigt är Förintelsen mer närvarande i samtiden än någonsin. Minnesdagen av Auschwitz befrielse den 27 januari gick länge obemärkt förbi, men föranleder numer både högtidstal och dagsdebatt. Att aktivt minnas Förintelsen är självklart för både individer och stater som gör anspråk på att ingå i en europeisk kulturell gemenskap.

Beslutet om ett förintelsemuseum i Stockholm och Björn Wiman och Sanna Sjöswärds bok Hatet mot judarna utgör några närliggande svenska exempel. Nämnas kan också den efterlevandelitteratur som bland andra Elisabeth Åsbrink och Margit Silberstein skrivit på sistone. Det rör sig om uttryck där samtidspolitiska orosobservationer respektive enskild existentiell oundviklighet fungerar som bevekelsegrund för att fördjupa sig i det förflutna.

Ett bidrag till förståelsen av Förintelsen av helt annat slag är historikern Klas Åmarks senaste bok. I Främlingar på tåg tar han spjärn mot de senaste decenniernas svenska debatt och då särskilt mot sådana indignerade stämmor som menar att Sverige inte gjorde nog för att stoppa, eller rent av indirekt bidrog till, Förintelsen.

Åmark – som tidigare skrivit standardverket om Sveriges förhållande till Nazityskland Att bo granne med ondskan – borrar djupt och blickar ut brett. I centrum står det möte som ägde rum mellan Göran von Otter och Kurt Gerstein på nattåget från Warszawa till Berlin den 20 augusti 1942. Den förre var en föga framgångsrik svensk diplomat, den senare en SS-officer som desperat försökte uppmärksamma omvärlden på den pågående judeutrotningen. Under timmarna på tåget berättade Gerstein detaljerat hur han vid ett besök i Belzec-lägret i sydöstra Polen blivit vittne till hur tusentals judar gasades ihjäl. Nu försökte han förmå den svenske diplomaten att föra uppgifterna vidare till västmakterna för att få stopp på förbrytelserna.

Åmark dryftar inte bara detaljer utan inkluderar i sin analys också allmänna iakttagelser om informationsspridning, stämningar och realpolitik i krigets Europa

Att så inte skedde har återkommande tagits till intäkt för den svenska samlingsregeringens undfallenhet. ”Den teg av fruktan”, fastslog exempelvis Göran Rosenberg med sedvanlig tvärsäkerhet i denna tidning redan 1979. Med enkel men effektfull källkritik visar emellertid Åmark att den specifika informationen nådde Stockholm först när von Otter reste hem i januari 1943. Då hade de allierade redan fördömt den kallblodiga utrotningspolitiken och beslutsamt deklarerat att ”störta det barbariska Hitlertyranniet”. Att von Otter inte omedelbart skickade en skriftlig rapport berodde på en olycklig blandning av försumlighet, tveksamma chefer vid svenska legationen i Berlin och UD:s vid tiden rätt undermåliga rutiner.

Åmark dryftar inte bara detaljer utan inkluderar i sin analys också allmänna iakttagelser om informationsspridning, stämningar och realpolitik i krigets Europa. Uppgifter om den pågående judeutrotningen saknades inte, men de kunde vara både oprecisa och motstridiga. Framför allt fattades en tolkningsram att inordna information i. Förintelsen som betydelsebärande begrepp etablerades först långt efter kriget. Att veta är, som Åmark påpekar, något helt annat än att förstå.

Därmed vill han varken släta över eller skönmåla det svenska förhållningssättet till Förintelsen. Att både tyskvänlighet, antisemitism och pragmatism var i svang råder det inga tvivel om och i ett ovanligt kontrafaktiskt resonemang – som gärna hade fått fördjupas – konstaterar Åmark att regeringen knappast hade fört Gersteins uppgifter vidare till västmakterna om man hade fått von Otters rapport på sitt bord sensommaren 1942.

Ända till slutet var det gärningsmännen som dikterade villkoren för de räddningsaktioner som genomfördes

Samtidigt är Åmark noga med att nämna svenska hjälp- och motståndsförsök. Exempelvis erbjöd sig Sverige i december 1942 att ta emot samtliga norska judar som hotades av deportation, något som avvisades av tyskarna. I fallet med de danska judarna ett knappt år senare fick framstöten framgång, vilket gjorde det möjligt för närmare åttatusen människor att sätta sig i säkerhet på den svenska sidan av Öresund. Till detta kommer såklart både undsättningsarbetet i Budapest och de vita bussarna.

Om man vill göra det enkelt för sig ser man det faktum att insatserna på allvar inleddes först när kriget hade vänt som ren opportunism. Mer rimligt är att påminna om de militära fakta på marken som gjorde manöverutrymmet minst sagt begränsat. Ända till slutet var det gärningsmännen som dikterade villkoren för de räddningsaktioner som genomfördes.

Att Sverige var en realistisk småstat snarare än en moralisk stormakt råder det inget tvivel om. Samtidigt finns det något proportionslöst i hur fokus under senare decennier högljutt har förskjutits från förövare till förmenta ”bystanders”. På så sätt fungerar Åmarks knastertorra framställningsform och forskningsförtrogenhet som ett korrigerande komplement. Han lägger inte historien till rätta utan låter den vara både skrämmande och svåröverskådlig men också rymma strimmor av hopp. Det är en resonerande realism som jag tror rustar oss bättre för att göra rätt än anakronism och moralism.

ANNONS EXTERN LÄNK

Köp boken ”Främlingar på tåg” hos Bokus här.

Bokus

Publisert:

LÄS VIDARE

”Deras sorg och smärta bär jag alltid med mig”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Historia

Klas Åmark

Förintelsen

Antisemitism