Ett samhälle skapas av de som fastnat i tiden

I Solvej Balles romnprojekt pulserar en nerv när 18 november-gruppen växer

Kristofer Folkhammar

helskärm

Om uträkning av omfång 3

Om uträkning av omfång 4

Om uträkning av omfång 5

Genom del tre, fyra och fem av danska Solvej Balles romansvit växer en gemenskapens skapelseberättelse fram. Sällsamt, stillsamt, och kusligt friktionsfritt formas relationerna och nätverken runt Tara Selter, kvinnan som fastnat i tiden. Och som utgör nav, centrum och utblick i ett av de senaste årens mest uppmärksammade litterära projekt i Skandinavien. Det ska sammanlagt bli sju böcker.

I de två första delarna var hon ensam om att förstå hur samma novemberdag upprepade sig. Människorna runt omkring henne handlade, cyklade förbi och spolade i kranar på exakt samma sätt som föregående dag. Taras alienation var svindlande som idé, men blev till klar och behärskad prosa i de anteckningar hon förde för att strukturera minnet av sina dagar. Ett litterärt temperament som håller i sig även när hennes dagar börjar befolkas av likar.

Först möter hon Henry som också sitter fast. De har glömt hur man hälsar. Över tre år har gått sedan de hade att göra med någon som delar deras verklighetsuppfattning. De stapplar i en tafatt dans där framsträckta händer och kindpussar hamnar snett. En social ömsesidighet ska väckas till liv. ”Det känns som om min röst har legat i dvala”, skriver Tara Selter från sin ettusenetthundrafyrtioåttonde artonde november.

Henry upplever det upprepade tillståndet som en befrielse. Han är akademiker. Och nu slipper han studenter som bara vill klara tentan och kollegor som karriäristiskt bevakar sina forskningsområden. När bildningen inte längre förhåller sig till någon yttre mall för prestationer verkar han komma i kontakt med en ny sorts strävan, en ren kunskapstörst. ”Den artonde november är åtminstone ärlig”, menar han.

Ja, Henry blir befriad av det instängda och uppgivna. Han tycks finna något underbart utslocknat i det depressiva. Via honom går det att förnimma både fläktar av zen-buddhism och svitens andra civilisationskritiska allegori eller budskap. Det första handlar om vårt förhållande till planetens ändliga resurser – hur Tara ser hur hon monstruöst käkar sig igenom snabbköpens hyllor. Henrys upplevelse av förkovring utan avkastning – eller varför inte arbete som mindfulness – reflekterar något annat från samhället där Solvej Balle skriver sina böcker: något om hur sammantvinnad tidens gång är med idéer om produktivitet och prestation. Att mening är lika med status och framgång såhär sent på jorden.

De moraliteterna är i sig själv kanske inga omstörtande tankar, åtminstone är de inte några nya påhitt. Men jag tycker att böckerna gör dem livaktiga i takt med att romanuniversumet expanderar, gemenskapen vidgas och idéerna blir fler. Åtminstone till en början. För de hittar alltså ytterligare som har fastnat. Det är den unga idealisten Olga som vill förändra världen från grunden. Det är den megalomana statistikern Ralf som tror att det går att räkna sig till en bättre morgondag. Ståndpunkterna bärs fram avskalade, i kontrast snarare än i konflikt med varandra. Idé läggs till idé, som i en saga.

Och de blir ännu fler. En nerv pulserar när artonde november-gruppen växer. Men kollektivets framväxt, det att ha att göra med varandra, framställs som en väldigt from process. Visst uppstår grupperingar, visst är stormöten hopplösa, det är inte frågan om någon hjärntvättad utopi, visst utbyts någon sned blick. Men det uppstår inga större krascher eller sammandrabbningar. Att samarbeta går förhållandevis lugnt till. Via ett villakollektiv i del fyra, till ett helt litet forskningssamhälle på ett övergivet universitetsområde i del fem. Det tickar på. Från lättnaden att dela sin särskilda erfarenhet med någon annan till en kritik av socialdarwinismen. En kritik där omsorgen om den andre upphöjs till människans främsta strävan. Om vi som läsare tycker att romansvitens radikala upprepningspremiss är svårtolkad finns här i alla fall en väldigt lättbegriplig, god humanism att luta sig mot.

Men varför går det så enkelt? Varför är det inte mer utmanande att vara tillsammans? Det skaver att kritisera det här projektet för bristande trovärdighet, det är ju så i grunden präglat av spekulation och fantastik. Men jag tycker att gemenskapen i ”Om uträkning av omfång” får något väl blodfattigt och renskrapat över sig. Solvej Balles fullkomligt utsökta minimalism blir för tunn när den går från att skildra Tara Selter i ensamhet till att gestalta henne i grupp. Sexualiteten är klinisk. Sociala skillnader obetydliga. Det blir så cerebralt att det blir sömnigt. Hur lite får man lukta? Hur sval kan man vara?

När någon i band fyra plötsligt påpekar att de ju alla är västerländsk medelklass i villakollektivet, är det som om Balle hastigt bryter en tystnad som hon genast åter dyker in i.

Herregud, stryk de raderna, och kör på det filosofiska sagokonceptet om inte frågor om demografi och maktrelationer intresserar dig.

Men på något sätt kan det väl gnissla, oavsett?

En ny ordning som lanseras i artonde november-samhället handlar om hur man indelar kunskap (vad annars?). Tara blir föreståndare för det väldiga arkiv som växer fram, där saker ska sorteras efter form i stället för ämne: ”Vi har många artiklar som heter något med observationer eller spekulationer eller reflektioner, men också en del som kallas för tankar eller meditationer”, står det, ”men inte särskilt många som insisterar på att kategorin påstående eller postulat ska ingå i titeln.”

Det redogörs för ganska få sådana alternativa system, men det är väldigt kittlande när de väl dyker upp.

Frågan om form får mig att tänka på hur strukturen dagbok präglar det här projektet. Hur viktig den är. Det lyser som starkast när Tara är intensivt vänd mot sina egna upplevelser. Hon skriver uttryckligen att hon inte vill säga så mycket om förälskelse när den drabbar henne, eller om döden när den drabbar andra. Det är synd, tror jag, för det är när Balle trots allt låter henne reflektera kring det djupt känslosamma med sin skarpa ordknapphet som det verkligen dundrar om det här märkliga litterära universumet.

Som i slutet av del fem. När Tara efter mer än tio tusen dagar sitter och betraktar sin make Thomas i mörkret. Han sover i deras gamla säng, i samma unga kropp, medan hon har åldrats. När han vaknar kommer han att ännu en dag vänta på att hon ska komma tillbaka från en kort arbetsresa. Hon sitter där flera nätter i sträck. Erfar en sorts lycka. Åren har tvättat den heta kärleken till en mjukare ömhet. Och den grymma sanningen att vi aldrig helt når fram till en annan människa blir brutalt uppförstorad. En sorg som är möjlig att vila i. En meditativ akt nästan. ”Hur ser din färg rött ut?” undrande Sonja Åkesson en gång i tiden. Solvej Balle låter Tara Selter lyssna på en surrande fluga i halvmörkret och le. Hon viftar undan den för att den inte ska väcka Thomas, trots att hon ju vet att han sover hela natten.

Konstpodd: Från gallerirundans scengolv

Från gallerirundans scengolv