Det här är dikter att värma i våra händer
Språket håller hos David Zimmerman – hela livsvillkoret får plats
Publicerad 2025-06-30
”Ark” av David Zimmerman
David Zimmermans diktsamling ”Ark” är en vind genom ryggradens märgkanal. Det är allvarlig dikt som inte helt går att greppa eller förstå – mer än som ett tillstånd. Samlingen andas oro, som om marken i den egna lilla vardagen givit vika. Allt står i ett nytt ljus ”från ingenstans”. Allt liv tycks orimligt bräckligt och lösgjort från sitt här och nu: ”En blåaktig dröm / längst in, där nedklämda livstider på avstånd kan höra varandra.”
Vad framkallar denna dikt? Dessa visioner? Jag tror det är orons tid, den vi har försatt oss i. Klimatets kollaps, politikens skred och historien som varnar snarare än tröstar. Jag tänker på namnet Zimmerman och hur det, som med en järnkrok, hakar i Europas 1900-tal. Poeten har i essäform skrivit om sin farmors flykt från kriget och i diktsamlingen ”Ljus och strålning” (2019) om sin pappas bortgång i cancer. I den nya boken figurerar de båda som skuggröster.
Det kan bli så när föräldrar dör: deras historia, och alla föregångarnas, börjar ila genom kroppen. Jag känner igen hur dået skakas in i nuet och gör gengångartid: en tid av bilder, röster och knackningar som följer en vart man går. Frågan om vad det är att vara efterlevande, som var så akut hos efterkrigsgenerationens författare, fortsätter eka på sitt eget sätt här.
Zimmerman upplåter sig aktivt till ett minnesarbete och omsätter både det konturskarpa och det som drar sig undan. Det blir dunkelt men ändå precist. En ”fördikt” och ”slutdikt” ramar in två längre sviter. Allt inleds med skarpa undergångsvisioner: jag ser städer och fabriker med ljusa rökpelare, kanalvatten, trafik. Jag ser desorienterade kroppar som rymmer och samlas ihop igen; mobilskalen ligger utspridda. Är dessa varelser växter, djur eller människor? Spelar det någon roll? Vi är alla ”hölje och rot” och ”skrämda blickar som älskades av någon”.
De sviter som utgör bokens innandöme har en starkare personlig touch. I ”arket, asken” anas en resa till minnets platser och en vilja att lära. ”Vakna vi är framme” – denna vardagliga fras, som från en förälder i framsätet, leder vidare mot rum som liknar förfädernas hus, en anstalt och en klippa med utsikt mot Tyskland där raderna bryts hårt och plötsligt. En kyrkogård blir ett slags portal till historien: ”vi ska gå så långt att minnet / ska slå upp och gapa!”
Det finns inga läger i dikten, inget judiskt, även om ”tångens” grepp leder tanken till Gabriel Itkes-Sznaps diktsamling ”Himlen till munnen, tången till hjärtat” (2021). Det som finns är vardagliga minnen med historiska bristningar. På en diktrad står farfar och oroar sig för något. Och några rader längre ner: ”Bortanför staden lastas djur av / och leds in i mörka tegelhus. / En särskild glömska spänner / till om tanken som en tång.”
Om sviten ”arket, asken” försöker härbärgera det förgångna i skrift, urna och kropp är den påföljande sviten ”askan, arken” lite mer utåtriktad (arken som livets farkost). Här finns ett starkare ”vi” och mer grönska; det finns påskliljor och tårar. Kanske en ny fas i sorgeprocessen.
De döda får konkurrens av en nyfödd. Det låter som klichén om barnet som bärare av framtid och vardag, men så enkelt blir det inte:
”I ett ljusgult rum
rinner födselns
lilla sträng av vatten
Eller vänta, det
är kanske att dö jag
tänker på, ögonen
liknar samma fönster
Det jag vill öppna
mellan jag och då.
Några spöken reser sig
det är vårt fönster”
Dödens rum och livets bor i varandra. Ögonen som riktas mot barnet och de döda öppnar samma fönster mot ett bortom. De döda verkar lite sura över att riskera att ”ställas ut” i trädgårdens mörka utkanter, likt obegripliga ”block”. Men de behöver inte oroa sig. Allt måste ingå. Tas med vidare.
Efterdikten som avslutar samlingen återvänder till de ”onda bilderna” som planlöst jagar runt, där kroppar faller gång på gång. Så undviker diktsamlingen all enkel försoningsdramaturgi. Trösten finns inte i ”berättelsen”, utan enbart i ordens bärkraft. Språket håller, hos Zimmerman, och håller sig så öppet att hela livsvillkoret får plats. Det är en bok att värma i händerna.
