Grevinnan & sexbetjänten

”Monsieur Venus” förblir en klassiker trots att det är en dålig roman

Av: Carl-Michael Edenborg

Publicerad:
Uppdaterad:
Marguerite Vallette-Eymery (1860–1953) skrev böcker under pseudonymen ”Rachilde”. För första gången släpps nu en av hennes böcker på svenska. ”Ett pekoral med poetisk kraft”, skriver Carl-Michael Edenborg.
Marguerite Vallette-Eymery (1860–1953) skrev böcker under pseudonymen ”Rachilde”. För första gången släpps nu en av hennes böcker på svenska. ”Ett pekoral med poetisk kraft”, skriver Carl-Michael Edenborg.

Franska författare använder gärna korthuggna pseudonymer som ”Colette” och ”Molière”. 

Själva greppet saknar svenskt egennamn; på franska respektive engelska heter det nom de plume/pen name. ”Rachilde” är den pseudonym som Marguerite Vallette-Eymery (1860–1953) valde för sina romaner och teaterpjäser. Nu introduceras hennes författarskap äntligen för en svensk läsekrets, rimligt nog med den klassiska genombrottsromanen Monsieur Venus (1884), översatt, inledd och kommenterad av Hillevi Hellberg och med ett informativt efterord av litteraturvetaren Cecilia Carlander.

Pygmalion framför sin sköna staty. Målning av Jean-Baptiste Regnault från 1786. Bilden är beskuren.

Protagonisten är överklasskvinnan Raoule som har en dragning till att klä sig i manskläder. Hon förälskar sig i och förför den fattige arbetaren Jacques och börjar förvandla honom till flicka. Sagan är en variant på det klassiska Pygmalion-temat. Den antika historien om skulptören Pygmalion som blir olyckligt kär i sin egen skapelse inspirerade även G B Shaws pjäs med samma namn och musikalen My fair lady.

Rachildes roman urskiljer sig genom de ombytta könsrollerna: här är det en mäktig kvinna som tar herraväldet över den maktlöse mannen och omvandlar honom i enlighet med sina begär.

Rachilde var påverkad av en erotisk klassiker: Leopold von Sacher-Masochs Venus i päls (1870). Läkaren Richard von Krafft-Ebing valde Masoch för att döpa en av de många sexualpsykopatier som räknas upp i hans standardverk Psychopathia sexualis (1886). Venus i päls, odödliggjord genom Velvet undergrounds låt, handlar om en man som gör sig till slav åt en kvinna och ger henne absolut makt över hans liv genom ett kontrakt. 

Att Rachilde har ”Venus” i titeln är ingen slump.

Mina tankar löper vidare till August Strindbergs Fröken Julie vars premiär skedde i Köpenhamn 1889. Strindberg komplicerar Pygmalions urhistoria genom att låta den maktlöse tjänaren Jean förvandla den mäktiga Julie med hjälp av sina råa, manliga sexualitet, fullt i enlighet med den svenska titanens kvinnosyn.

Om han kände till den, måste Rachildes Monsieur Venus ha varit Strindbergs värsta blåstrumpemardröm – och, vem vet, kanske hans hemligaste fantasi.

Den vampyriska, dominanta adelskvinnan Raoules machinationer bekräftar Jacques självbild: hans syster var hora, mamma hora, han själv anser sig född till hora.

Jag tycker mig nästan höra replikerna eka via Strindberg: Fröken Julie skriker ”Nej dräng är dräng!” varpå Jean stenhårt svarar ”Och hora är hora!” En jämförelse mellan Rachilde och Strindberg sänker emellertid den franska författaren. Svensken hade en djupare insikt i maktens motsägelsefulla mekanismer, intersektionaliteten. Han ser hur olika maktordningar krockar: i fallet med hans pjäs klass och kön. 

Rachilde saknar känsla för detta. Hon nöjer sig med att kasta könsmaktordningen över ända. Det ska dock sägas att det räcker långt. Femtio år tidigare hade Mary Shelley experimenterat med liknande teman i sin Frankenstein. Också den handlar om att skapa en människa, i slutänden en levande docka – samma slags docka som dyker upp i skräckmästaren E T A Hoffmanns berömda novell Sandmannen som blivit paradexemplet på ”Das Unheimliche”, det kusliga.

I likhet med Shelleys och Hoffmanns verk är Monsieur Venus gotisk. Det gotiska stärks av slutet på romanen som är ultra-makabert, till den graden att det skulle ha platsat i en italiensk splatterfilm från slutet av 70-talet. Rachilde drar sig inte för radikalt effektsökeri, i ordets allra bästa bemärkelse – vilken författare vill inte orsaka verkan hos läsaren?

Men först: Se upp! Spoiler alert! 

Monsieur Venus slutar med att Raoule efter diverse turer ser till att avliva sin Jacques; arbetaren är ju en vara som kan köpas och säljas. Hon drar ut hans tänder och naglar och klipper av hans röda hår. Som en wicca-häxa låter hon montera dessa på en specialtillverkad knulldocka i naturlig storlek. Och med den lever hon lycklig i resten av sina dagar, försedd med en strapon.

Whooshaaa! Den scenen kommer inte att överge läsaren i första taget.

En klassiker behöver inte vara bra

Alastor press utgåva av Monsieur Venus skäms av bristande korrektur, ögonskärande kritvitt pappersval och översättningsegendomligheter, inte minst de halva skällsorden av typen fanken, fasingen och tusingen. De väcker inte rätt sorts känslor i åtminstone mig. 

Dessa fläckar förintar dock inte textens värde. Monsieur Venus förblir en klassiker – trots utgåvans brister, och trots att den haltande gestaltningen, de styltiga dialogerna och den övertända sentimentalitet gör den till en dålig roman.

Ja du läste rätt. Sug på den här: 

En klassiker behöver inte vara bra. En roman kan uppnå klassikerstatus genom att vara först med ett tema eller ett litterärt trick eller en karaktärstyp eller miljö, genom att den har påverkat så många och mycket, genom att vara så udda.

Udda och ny för sin tid är tvivelsutan Monsieur Venus. Nya epoker och språk kommer att fortsätta att skapa och läsa nya utgåvor av texten trots att ingen kommer att tycka att den är särskilt bra. 

Rachilde förmådde nämligen skapa något så särskilt som ett pekoral med poetisk kraft, en text på samma gång sublim och löjlig. 

Helt enkelt ett formlöst, fulsnyggt unikum.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.