I vattumannens tid
Inga-Lina Lindqvist läser en debutroman på säregen prosa
Publicerad 2020-07-31
Att genomskåda är att avslöja, inte låta sig luras, inse vad saker och ting egentligen handlar om.
Men vad är motsatsen till fenomenet där man med röntgenblick menar sig se tingens dolda och sanna natur. Skulle det kanske vara förundran? Häpnad inför det outgrundliga?
Musikern Patrik Torsson debuterar med Kristalliseringen, en allegorisk roman om vattumannens ålder. Torsson har intressant bakgrund som styrman i flottan, en erfarenhet som utmynnat i bland annat skivan Kolväteserenader om livet på en oljetanker.
Kristalliseringen utspelar sig på land i Göteborg och dess omgivningar men vatten är dock romanens bärande vägg. Flytande och fryst.
Huvudpersonen Theo arbetar på bank och har genom detta skaffat sig ett fuck-off kapital som tillåter honom att bejaka insikten om att han lever ett falskt och onödigt liv av påtvingad anpassning till samhällets konstruerade normer.
Han börjar istället följa sina impulser och tumlar snart runt i en eskalerande kaskad av farliga situationer.
Symboliska följeslagare på hans alltmer våldskantade väg är den känslobefriade chefen Conrad, den maktgalna kollegan Cynthia, den hjärtlige taxichauffören Amir, den mystiska ryttaren Julia och slutligen själsfränden Frida. En svart skugga färdas med Theo, en anonym man som mobbade och plågade honom i barndomen. Mannen manifesterar sig i intrigens vändningar, som en punkt allt kretsar kring. Talmystiken har en framträdande roll i romanen och de sex personerna runt Theo har sin motsvarighet i snöflingans sex uddar. Titeln anspelar på snökristallernas vidunderliga förening av rigorös regelbundenhet och oändlig formvariation.
Theo genomskådar varat och författaren redovisar hans insikter på en så pass säregen prosa att jag hela tiden undrar vad det är jag läser.
Demaskeringen av samhällsnormerna sker på ett tillkrånglat, ibland byråkratiserat och ibland kvasivetenskapligt språk.
Theo är en fyrtiotvåårig man i karriären men har tonåringens psykologi vilket kanske kan förklaras av mobbningens trauma. Ett tag känns det som om jag är i huvudet på en Elon Musk eller en Donald Trump, såsom jag föreställer mig att det kan se ut i huvudet på personer med grandios känsla av såväl utvaldhet som utsatthet.
Romanen behandlar frågan om mellanmänskligt beroende. Är känslan av ett vi roten till det onda? Ju mer vi tvingar oss på varandra med goda råd och räddningsaktioner desto mindre plats finns det för jagets utveckling. Samtidigt är vi alla delar av ett enda stort vatten, livets ursprung och dess upplösning. Mitt bestående intryck av boken är att ensamhet har många biverkningar. En av dem är ofrivillig elitism, en lockelse att förklä sitt lidande till övermänniskans genomskådande hållning – innan förundran slår till och drar oss upp i världens ofullkomliga skörhet.
