Mamma, pappa – och Fidel

Olle Svenning om dotterns uppgörelse med föräldrarna som valde revolution före familj

Uppdaterad 2017-11-06 | Publicerad 2017-10-21

Régis Debray och Elizabeth Burgos 1971. Debray slogs sida vid sida med Che Guevara men anklagades efter mordet på gerillaledaren för angiveri.

”Jag föddes som en avskedsgåva till revolutionen och som en välkomstpresent till Frankrike.”

Så politiskt laddat beskriver Laurence Debray sin födelse, 1976.

Föräldrarna var Elizabeth Burgos och Régis Debray. Hon revolutionär kommunist från Venezuela och han en av Che Guevaras närmaste och gerillasoldat i Bolivia.

”Dotter till revolutionärer” skulle boken heta på svenska och den försöker rekonstruera föräldrarnas liv – både det politiska och det privata. Laurence vill, skriver hon, inte vara domare. Hon utgår från Molières försäkran: Ju mer man älskar någon desto mindre behöver man smickra honom eller henne. Att inte förlåta någonting betyder att kärleken slås sönder.

Laurence ger sig i väg på resor där föräldrarna varit: Bolivia, Venezuela, Kuba. Hon studerar dokument, brev, UD-arkiv. Hon vill kunna avslöja eller förstå familjens djupaste hemlighet: Vad hände under 60-talet? Förrådde modern sitt land? Var fadern medansvarig till Che Guevaras död? Var han en mördare?

Föräldrarna har aldrig svarat på de frågorna, inte ens farföräldrarna, som Laurence står så nära, vill säga något.

Enkäten om föräldrarna kommer att ge mig frihet och samtidigt eliminera alla känslor för familjen, skriver Laurence. Hon ringar in familjerna, långt tillbaka i historien. Elizabeth Burgos kommer från en jordägarefamilj i Venezuela, klassiskt bildad och med nära relationer till europeiska kulturpersonligheter.

Régis Debrays föräldrar tillhör den välbärgade franska högborgerligheten. Mamman feminist, politiskt och kulturellt engagerad, pappan jurist med starka känslor för klassisk musik. Régis Debray föraktar sin far, svag och eftergiven, dominerad av sin hustru. Debray har hela sitt liv sökt starka fadersgestalter och alltid skrämts av kraftfulla, emanciperade kvinnor.

Elizabeth och Régis möttes 1963, de var båda drygt tjugo år. Hon var organiserad kommunist sedan femton års ålder och hade tvingats lämna hemlandet för det friare Europa. Hon kom så småningom till Moskva.

Han beskrivs som en bohemisk dandy, lysande under studietiden. Elizabeth vann honom för revolutionens sak. De genomkorsade Latinamerika, filmade gruvarbetares dagliga helvete, dokumenterade militarismens och kolonialismens förtryck. Régis Debray skrev i Les Temps Modernes om Kuba och om Che Guevaras tes: skapa ett, två, flera Vietnam.

Fidel Castro läste och öppnade Kuba för det unga paret. De fick leva flott och de utbildades på Fidels revolutionära diplomatakademi.

Régis Debray förbereddes för gerillakriget och följde Che, vänlig, uppskattande men något skeptisk: ”Tio urbana intellektuella väger mindre för revolutionen än en enda lantarbetare från trakten.”

Våren 1967 grep den bolivianska militären Debray och Ciro Bustos. I oktober samma år mördades Che Guevara.

Här finns ett gåtfullt samband: Kunde det ha varit Debray eller Bustos som angav Che för CIA och den bolivianska staten? Laurence friar i sin bok helt sin pappa. Bustos, som dog i Malmö i år, har alltid förnekat ansvar. USA och Bolivia behövde säkert inte någon angivare.

Bolivianska myndigheter dömde de båda gerillasoldaterna till trettio års fängelse. Debray fick bistånd, från sina föräldrar, från fransk diplomati och från kulturpersoner runt om i världen. Föräldrarna var heroiskt hjälpsamma men också trogna sitt ursprung. Mamman sände gåslever och choklad i julgåva till sonen i Bolivias fängelse. Hon lovade att inte klippa sitt hår och inte dricka ett enda glas champagne förrän sonen frigivits. Det dröjde 44 månader.

Régis tackade aldrig sina föräldrar; han gick inte ens på sin fars begravning. Familjen eller snarare familjelivet betydde ingenting för honom. Hans lojaliteter fanns hos de revolutionära, de politiskt allierade, de förtryckta i tredje världen. Han och Elizabeth uppfyllde Jean Paul Sartres krav på ”de engagerade intellektuella”.

De återvände till Latinamerika bland annat för att, tillsammans med paret Klarsfeld, kidnappa den gamle nazibödeln Klaus Barbie och ställa honom inför rätta.

Debray och Burgos levde som Sartre och Simone de Beauvoir i intellektuell gemenskap men för övrigt i största möjliga personliga frihet och oberoende. Till slut brast gemenskapen.

De växte med tiden in i den franska statens elit. Hon blev chef för det inflytelserika latinamerikanska institutet, på den tiden en samlingsplats för radikala intellektuella och latinamerikanska revolutionärer. Han utsågs till president Mitterrands rådgivare. Kanske, anade han för några ögonblick, att makten kunde erövras utan revolution. Det gick över. 

Jag mötte Debray på dagen tio år efter Mitterrands maktövertagande. Borde det firas, frågade jag. Debray svarade: ”Inte alls. Det är en sorgens och bitterhetens dag.”

Laurence Debray gillade inte heller den franske presidenten: ”Han stal mina föräldrar från mig.” Mitterrand lyckades ändå ordna en julfest för Laurence, den första i hennes liv. Hon och andra barn till Palatsets alla tjänstemän bjöds att fira jul med julgran och presidentpar. Alla fick julklappar och Mitterrand log mot barnen.

Genom Laurence Debrays bok strömmar nödropet: Var fanns och var finns jag i mina föräldrars och min släkts liv?

Försoning upprättas efter hand med mamman, Elizabeth Burgos. De levde tillsammans i Sevilla och reste till Venezuela som är Laurences paradis på jorden. Numera avskyr hon landet: förött av Chavez, Castro och Maduro.

Régis har inte fått ta emot sin dotters nåd. Hon berättar om hur han tappat bort henne, glömt henne och förbjudit henne att lära sig spanska. Han firade hennes tio-årsdag genom att skriva och tillägna henne en bok. Han hyllar i den sitt eget faderskap. För Laurence var boken helt oläslig bok. Hon ville ha en Barbie-docka.

Han bjuder henne på lunch och mumsar i sig kycklingen och chipsen på tio minuter; sen läser han Le Monde. Han röker cigarrer som Fidel skickar honom. ”Kubanska cigarrer är revolutionärernas Rolex”, skriver Laurence.

Den sommar hon fyllde tio, skickar Régis henne till ett pionjärläger på Kuba. Hon, som inte kan någon spanska och inte vet något ens om franska revolutionen, blir vettskrämd och utstött på lägret. Föräldrarna sänder henne till Kalifornien.

Laurence sammanfattar familjelivet: ”Det enda vi var oense om var politik. Å andra sidan var politik det enda vi talade om.”

Den ende politiker föräldrarna och dottern gemensamt respekterar är Olof Palme, ”som ödmjukt och med integritet styr modellandet Sverige”.

Laurence hade velat ha det som hos farföräldrarna: ombonat, kulturellt förfinat, ekonomiskt överflöd, respekt för traditionerna och plats för barn: ”De revolutionära är bara patetiska, tillbakablickande, rigida.”

Hon utbildade sig på London school of economics och på Paris handelshögskola, HEC. Flyttade till USA, gick in i bank- och finansvärlden och gifte sig med en man ur den politiskt, ekonomiskt och medialt mäktiga Servan-Schreiber-släkten.

Hon har, som hon skriver, förverkligat den goda, frigörande, individualistiska globaliseringen. Hon är lika trogen den som föräldrarna var mot revolutionen.

Laurence, befriad från föräldrarna, sökte sig nya förebilder och fann den spanske kungen Juan Carlos (som hon skrivit en hagiografisk biografi om) och den spanske socialisten och vice premiärministern Alfonso Guerra: Storartade, generösa, demokratiska och folkliga gestalter. Fullkomligt befriade från egennytta och maktbegär, skriver hon.

Från mina år i Spanien minns jag att Guerra lät upprätta dödspatruller mot ETA och delade ut jättelika maktområden till sina släktingar, främst sin bror. Korruptionen tvingade fram hans avgång.

Kung Juan Carlos fick uppleva samma förnedring. Han och hans hus vadade i mutor.

Laurence skulle kanske förstå dessa livets villkor bättre, om hon läste den bok hon fick av sin far: Balzacs Den mänskliga komedin.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.