Han får vardag och minnen att vibrera

Ocean Vuong syr ihop napalmens, kokainets och cancerns spridda kroppsdelar i sina nya dikter

Publicerad 2022-06-23

Ocean Vuong, född 1988, är aktuell på svenska med diktsamlingen ”Tiden är en mor”.

Det är fint att få följa ett författarskap från början: se teman ta form och röra sig vidare. Amerikanen Ocean Vuong har utkommit med tre böcker, i rask takt översatta till svenska av Andreas Lundberg, och en sammanhängande kontur börjar framträda.

Diktdebuten Natthimmel och kulhål, genombrottsromanen En stund är vi vackra på jorden, och nu diktsamlingen Tiden är en mor – tillsammans liknar texterna en kropp, ung men tung av historia. Blodomloppet är författarens eget men lemmarna sträcker sig tillbaka till moderns och mormoderns Vietnam, sidledes mot älskare som drogerna tog (mest Trevor) och framåt mot ovissheten – skrivandet.

Skrivpappret är ömsom en öken, ömsom ett snöfält där änglar får liv. Här finns den storslagna kraften hos en bard som upptäckt orden som livselixir, knark och skapelsemateria, kanske att jämföra med en Bruno K Öijer, Johannes Anyuru eller Sara Stridsberg här hemma. Det blir ett språk som kan återuppliva de döda – som här en vietnamesisk mor, Lê Kim Hồng eller på engelska Rose, som slitit häcken av sig på en nagelsalong för att hålla familjen flytande i USA. Bara för att drabbas av cancer och dö vid 51 års ålder.


En av dikterna består av moderns köphistorik från Amazon; listan börjar energiskt med ”Clorox blekmedel” och ”Seafoam handspegel” och slutar i sjukdomens grepp med ”Ullsockar”. Det är en katalogdikt som sticker ut i ett i övrigt röstnära (och ibland uppenbart svåröversatt) flöde. Dikterna talar fram sinnliga bilder: ”för att göra fisksås sa du / måste man uthärda doften av lik”.

Vuong besitter magikerns förmåga att få vardag och minnen att vibrera, slå ut och blotta köttet. Bäst blir det när dikterna får breda ut sig till en prosaväv som låter scener återkomma och byggas på. Vissa av de kortare dikterna tycker jag känns ofokuserade i jämförelse, det blir lätt staplar av darlings.

Säkerheten blandas hos Vuong med självtvivel över det autobiografiska skrivandets navelskåderi och branschens cyniska sidor. En ogin kommentar från en kollega om att Vuong har ”tur” som både är gay och har krigserfarenhet i släkten äter sig in: ”För alla vet att gul smärta, som pressas in i amerikanska bokstäver, förvandlas till guld”.


Det är sant att ”överlevare” i både första och andra led har saker att berätta och ett särskilt öga för det nationella (här: amerikana) – men priset kan ingen litterär framgång återbetala. Vuongs författarskap visar hur moderns trauma och exil gjorde henne både aggressiv och målmedveten, medan han själv som örfilad andra generation famlar och gråter och prövar om det hjälper med en lina kokain eller en omgång straffande sex. Tiden är en mor. Men också: ”Tiden är en jävla satkärring”.

Vuong syr ihop napalmens, kokainets och cancerns spridda kroppsdelar och lappar dåtid till nutid. ”Vi får inte glömma, ett bårhus är också en samlingslokal”, skriver han galghumoristiskt. Samlingen är som helhet ojämn och knappast perfekt, men jag tycker om dess krängande kropp. Tråden som håller allt samman är Yéu. Det är ett vietnamesiskt ord som enligt dikten betyder både kärlek och svaghet.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.