Eija Hetekivi Olsson

Livet är inte längre en sparkande vildhingst

”De unga vi dödar” är en indignationsroman – magin går förlorad

Av: 

Rasmus Landström

Eija Hetekivi Olsson (född 1973) utkommer med den tredje och avslutande romanen om Miira, ”De unga vi dödar”. Hon tilldelades 2016 Aftonbladets litteraturpris.
Eija Hetekivi Olsson (född 1973) utkommer med den tredje och avslutande romanen om Miira, ”De unga vi dödar”. Hon tilldelades 2016 Aftonbladets litteraturpris.

BOKRECENSIONER

När jag läser Eija Hetekivi Olssons De unga vi dödar, kommer jag att tänka på ett avsnitt från den föregående delen i trilogin, Miira. Där hoppar den tonåriga huvudpersonen upp på ryggen på sin bildlärare. Det är en scen som säger mycket om hur Miira tar sig an nya utmaningar. Förföra en lärare? Släng dig över honom! Skaffa jobb på ett gym? Storma in och säg att du vill göra om stället! Livet är något man rider rodeo på.

I De unga vi dödar har Miira blivit vuxen och står själv i klassrummet som lärarstudent. Hon har fått en dotter också, Nova, som går på högstadiet med högsta betyg i allt. På Miiras rygg vågar ingen slänga sig, men hennes förvandling är ändå påtaglig. Tjejen från Gårdsten som friklättrade upp för klasstegen har blivit en ansvarstagande vuxen, som färgsorterar kurslitteraturen. Visst vill hon fortfarande ha revansch, men nu handlar det om att göra eleverna till bazookas riktade mot framtiden. Allt går bra – ända tills Nova vägrar gå till skolan.

nu handlar det om att göra eleverna till bazookas riktade mot framtiden.


Hetekivi Olssons debut och trilogins inledande del, Ingenbarnsland, slog ner som en bomb när den kom 2012. Berättelsen om maskrosbarnet Miira i 80-talets Sverige var inte originell i sig, men Hetekivi Olsson hade ett helt eget sätt att skriva. Hennes dialoger var tonsäkra och råa – proppade med ”HÖH” och ”ÖÖÖH”:n för att transkribera ljudbilden i Gårdsten. Hon skrev ihop ord, som om det inte fanns tid att veckla ut meningarna: karaktärerna ”snuddtänkte”, ”promenadpasserade” och var ”motmänskliga” mot varandra. Det var en på samma gång högljudd och effektiv prosa – likt en litteraturens motsvarighet till en trimmad MT5:a. När arbetarlitteraturen slog igenom i början av 10-talet gav Hetekivi Olsson den dess sound. Det vrålade om den.

Även andra boken, Miira från 2016, var en riktig fullträff. Där är det 90-tal och Miira hoppar av gymnasiet. I hennes oändliga rad av provanställningar anade man den kommande gigekonomin. Det var en bok som kom rätt i tiden: Hetekivi Olsson var en av flera författare som gestaltade kroppsarbete i tjänstesektorn. Men hon gjorde det med en egen attityd: genom att ge fingret åt hela skiten.

Även De unga vi dödar hittar samtidens ischiasnerv, i sin skildring av skolan i mitten av 00-talet. Det är ingen rundmålning av marknadsskolan, som Malin Hedins Inte gå under eller Henrik Bromanders Högspänning. Men ändå anar vi framväxten av en skola där elever sorteras och rektorer ser eleverna som ”kundunderlag”. När Nova – som inte passar in i kalkylen – mobbas måste Miira vara den vuxna i rummet. I stället för att skicka Hells Angels på lärarkollegiet skriver hon brev som avslutas med ”MVH”. Hennes kamp med sitt inre vilddjur är övertygande gestaltad.


”De unga vi dödar” är mer indignationsroman än tidigare delar. Här syns ärendet med hela trilogin i klartext: hur vi låter våra barn växa upp i segregerade bostadsområden, gå i skitskolor för att sedan kastas ut på en osäker arbetsmarknad. Till skillnad från föregående böcker hänger undertexten inte längre i klasar under meningarna. Det är naturligt: ett vuxenliv fyllt av föräldraskap och arbete är inte särskilt suggestivt. Och när man gestaltar en ensamstående låglönares tillvaro är det rimligt att samhällsproblemen lyser i neonrött. Ändå saknar jag den unga Miira och hennes diffusa hämndbegär mot samhället. Den vuxna klassresenären är lite för schablonartat gestaltad.

Inte heller fungerar det kafkaartade porträttet av skolvärlden. När Nova och Miira för krissamtal med skolan gäspar rektorn demonstrativt medan klassföreståndaren fäller krokodiltårar: ”jag kanske borde säga upp mig om jag är så dålig”. På universitetet erbjuder en lärare högre betyg mot en avsugning och en föreläsare slänger Miiras uppsats i papperskorgen för att den innehåller spår av feminism. Det är platt så det förslår. Hetekivi Olsson vill antagligen peka på systemfel, men gestaltningen gör att skolvärlden framstår som... Mordor.


Kanske är problemet också att tematiken är uttjatad? Samhällsklättrarens svindel har varit ett nervcentrum i den svenska litteraturen sedan autodidakternas 1930-tal. Ämnet är givetvis outtömligt, men av författarna krävs innovativa grepp för att inte knuffas ner av alla Martinsonare och Fridegårdare. Och den svenska skolans sorteringsmaskin är ett av de mest debatterade problemen i samtiden. Läs Per Kornhalls Barnexperimentet i stället, om du vill förstå systemfelen. Eller Bromanders lysande Högspänning för en mer nyanserad skönlitterär gestaltning.

Nu är jag givetvis orättvis: De unga vi dödar är ju inte bara en debattskrift. Det nyskapande språket är genomgående i hela trilogin och gestaltningen av Miiras och Novas relation är ömsint. Ändå saknar boken den där magiska känslan från tidigare delar. Att livet är lika oförutsägbart som en sparkande vildhingst – som man bara kan rida barbacka. Indignationsromanen står i vägen.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

LÄS VIDARE

”Jag vill skriva känslopricksäkert”

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Eija Hetekivi Olsson

Litteratur

Arbetsmarknad

Feminism

Gårdsten