Den här poesin rör vid både himmel och jord
Nya översättningen flyttar Sapfo närmare oss
Publicerad 2022-04-13
Mitt i dånet från ett orättfärdigt anfallskrig nås jag av följande mångtusenåriga meddelande:
”Somliga säger att en här till häst
somliga en här till fots, andra säger att
en flotta är vackrast av allt på den
svarta jorden.
Jag säger att vackrast är det vi älskar.”
Jag vet inte hur många gånger jag läst eller citerat dessa rader av skaldinnan Sapfo och varje gång går ett skalv genom kroppen. Ja, jag har till och med en gång deklamerat dem högt för självaste försvarsministern på ett offentligt möte.
De skrevs för 2 600 år sedan, på ön Lesbos, förmodligen som en sång som skulle sjungas. Om Sapfos liv vet vi nästan ingenting utom att hon nog måste ha tillhört överklasskiktet i sin hemstad, vilket märks när hon diktar om den förtrollande bondflickan med sin bondklänning och som ”inte har vett att dra klädtrasan ner till anklarna.”
Suggestionen som utgår från de få av hennes texter som bevarats – endast en helt komplett dikt har överlevt – tror jag delvis upplevdes på samma sätt av hennes antika publik som av oss, nutida läsare. Det är den där höga tonen som så ofta punkteras av det extremt alldagliga och låga, som när det i ett fragment heter: ”jag har aldrig tidigare, Eiirene, träffat någon mer irriterande än du.”
I sådana rader står hon plötsligt där, Sapfo, mittemot oss i ett vardagsliv som en gång fanns där och som vi bara kan ana. Men för en nutida läsare tillkommer den arkaiska gåtfullheten: Flikar av ett svunnet liv och en kultur för tusentals år sedan anas och man griper efter det ogripbara sammanhanget. Ett fragment består således bara av detta ord: ”tvättmedel”. Jag stirrar på det. Det stirrar leende tillbaka.
Sapfo gav i modern tid upphovet till uttrycket lesbisk kärlek. Och det är kärleken, upphöjd – med gudinnan Afrodite närvarande – och samtidigt extremt sinnlig och konkret – ”Mnasidika har vackrare figur än mjuka Gyrinno” – som är hennes ämne. Jag tänker ibland på Leonard Cohen när jag läser henne.
Hon kan beskriva hur kärlekskval sliter sönder henne. Men också det paradisiska i Sapfos dikter utövar på mig en enorm dragningskraft. När jag för några år sedan skrev en trädgårdsbok var självklart Sapfo närvarande i den: Honungsklöver, körvel, rosor, sötäpplet på den översta grenen, den svala vinden från porlande vatten.
Det är bara att tacka och buga djupt för Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson som nu för andra gången kommer med en volym Sapfoöversättningar. De gav ut en för tjugo år sedan.
I ett avslutande efterord diskuterar de båda alla utmaningar det innebär att umgås med Sapfos poesi. Deras nya tolkning är friare och för Sapfo ännu närmare oss.
”inte förväntar jag mig att röra vid himlen med två armar”, heter det i ett fragment. För min del rör den här lilla boken vid både himmel och jord.
