Uppdrag: Rädda mamma från pappa
Lennart Bromander om en familjeroman som blir en deckare
Publicerad 2019-02-11
Svenska romaners mest frekventa motiv, den dysfunktionella familjen, dras i Nina Wähäs stora roman Testamente ut till rent episka dimensioner. Efter den utmärkta debuten S som i syster 2007 och den något ojämnare Titta inte bakåt! 2010 är Testamente Wähäs tredje roman. Här handlar det inte om någon liten sluten norénsk kärnfamilj utan om en familj som består av mor, far och hela tolv barn, eller till och med fjorton eftersom ytterligare två dött i späd ålder.
Tiden är början av åttiotal, familjen bor i Aapajärvi i Tornedalen på finska sidan. Flera av barnen är vuxna, några i skolåldern och ett par ännu yngre. Familjens onda centrum runt vilket allt kretsar är fadern Pentti. Han är oberäknelig, hatisk, elak och våldsam. Sina lustar tillfredsställer han i ladugården, men sin fru har han dock våldtagit ett drygt dussin gånger genom åren. Alla barnen är naturligt nog djupt präglade av sin uppväxt, fast på olika vis.
Till julen 1981 kommer äldsta dottern Annie farande från Stockholm, de övriga syskonen droppar in och en plan utkristalliseras för att rädda modern ur äktenskapet. Det hela utvecklar sig till en klassisk deckarhistoria inklusive ett par mordbränder. På slutet samlar Annie likt en Hercule Poirot alla syskon för att utreda vem som är den skyldige.
Den historien är dock bara en sammanhållande tråd. Under romanens gång presenteras nämligen var och en av alla dessa syskon liksom modern både på bredden och djupet, och de olika familjemedlemmarna ges rejält med plats att utveckla sina egna former av dysfunktionalitet.
Nina Wähä lägger sig nära respektive syskon i sitt berättande, men språkligt befinner vi oss hos en driven berättare på 2010-talet, som gärna använder små tidstypiska engelska inslag, otänkbara för dessa tornedalingar för flera decennier sedan. Men det fungerar, man accepterar författarens blandning av närhet och distans. Romanen är en medryckande bladvändare.
Men på ett viktigt ställe fungerar det sämre, romantitelns testamente. Det är skrivet av den mörka centralgestalten Pentti, och där berättas historien ur hans synvinkel i jagform.
Nina Wähä fortsätter dock olyckligtvis att skriva som sig själv och inte som Pentti. Denne illitterate man, som aldrig läst en bok och knappt är skrivkunnig, karakteriserar till exempel sin far som en man med ”en moralisk kompass som ledde honom rätt längs livets snitslade bana”, och om sina systrar skriver han, att ”till sist bleknade de bort, föll i glömska, raderade ut sig själva ur historien”.
Hur mycket starkare och effektivare hade det inte blivit, om Nina Wähä som en kontrast till sitt eget berättarspråk i detta centrala dokument i stället försökt ge Pentti ett eget språk.
