PR-försköning av livet som lesbisk

Publicerad 2014-07-04

Obehaglig retorik i publikflörtande handbok

Mian Lodalen och Matilda Tudor har skrivit en handbok som passar det kapitalistiska samhället. Foto: Urban Andersson

Först tänker jag att det är ett sympatiskt drag i Liten handbok i konsten att bli lesbisk att – till skillnad från hur andra förtryckta grupper i dag organiserar sina kamper – det inte dras någon exklusivitetsgräns mellan de marginaliserade och de privilegierade. I stället öppnar författarna dörren på vid gavel till lesbianernas värld och försöker få över heterotjejerna till sin sida. 

Den lesbiska feministikonen Mian Lodalen och forskaren

Matilda Tudor har skrivit en lättillgänglig bok där de vill övertyga dig, nyfikna och missnöjda heterokvinna, om att lämna

heterosexualiteten och konvertera till lesbiskheten.

Den extremt inbjudande och publikflörtande tonen riskerar dock att resultera i en marknadsföring och banalisering av det lesbiska livet, vilket är just vad som sker här.

Sällan har jag sett en sådan pr-försköning av den egna gruppen och identiteten, och barnslig demonisering av motståndarna. I heteroland lever alla kvinnor olyckliga, det enda som finns är egoistiska män och våld. I flatland lever alla kvinnor

i lycka och harmoni – här finns inga konflikter, bara solskenshistorier. Det pinsamma är att författarna inte verkar ha hört talas om intersektionalitet, eller ens tänkt på andra maktstrukturer än könsmaktsordningen.

Genom sin färgglada kollage-layout med många intervjuer, serier och utklippta citat vill boken signalera en pluralitet av röster. Men alla säger ungefär samma sak. Ingen inomkritik eller friktion tillåts, sammanhanget fungerar som klubben för inbördes beundran.

Det lesbiska beskrivs i samtliga fall som kvinnans reaktion på att heterosexualiteten är förtryckande, som ett rationellt och uppbyggligt val. Mannen nämns på varje sida. Jag saknar berättelser om det lesbiska som självtillräckligt och varande på egna villkor, ett erkännande av storheten och komplexiteten i lesbiskas känsloliv. Här sker i stället en avhumanisering, en reducering av lesbiska till brickor i ett platt politiskt spel.

Men det mest obehagliga med boken är att den retorik och logik som här genomgående används passar som handen i handsken i vårt kapitalistiska, nyliberala, individualistiska och patriarkala samhälle. Att bli flata är här ett medel för att nå självförverkligande på samhällets villkor. Redan i förordet fastslås att boken tecknar ”bilden av alla fördelar med ditt nya liv som lesbisk, så som avancemang

i karriären, mer pengar i plånboken, och bättre hälsa”. Mannen ska bort för att han ”bromsar dina möjligheter”.

Ledordet är ”Du kan om du vill”. Man skriver till och med att ”staten har miljarder att vinna på ett hellesbiskt svenskt år”. Målet är alltså att skapa friska, karriärinriktade och arbetsföra kvinnor som ökar den ekonomiska tillväxten.

Lodalens och Tudors argument för att kvinnor ska bli lesbiska är rakt igen instrumentella: du vinner på att bli lesbisk!

I boken finns ingen vilja att göra lesbiskheten till ett radikalt motstånd mot det patriarkala klassamhället, trots att det är det vi behöver: en lesbiskhet med siktet inställt på en helt annan värld.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.