Fritt fall genom skyddsnäten

Åsa Linderborg

Åsa Linderborg läser en fasaväckande bok om trygghetssystemet som vi trodde skulle rädda oss

BOKRECENSION. Beatas problem började med en sjukskrivning. Eftersom Beata är egenföretagare, blir allt mycket krångligt.

Det tar ett halvår för Försäkringskassan att betala ut (den låga) ersättningen. Under den tiden ska skatt och sociala avgifter in till Skatteverket, trots att Beata inte har nån inkomst då hon är sjuk. Hon har heller inte några besparingar, eftersom hon är låginkomsttagare.

Hon lånar ett större belopp av sin kompis, men pengarna räcker ingenstans och kan inte heller återbetalas. Räkningarna börjar hopa sig och snart har Beata Kronofogden efter sig.

Beata, som nyss var en fullt fungerande medborgare, har inom loppet av några månader hamnat i en situation där hon inte längre kan betala elräkningen.

Så hon kontaktar Socialtjänsten, som först inte svarar och sen dröjer flera veckor med en besökstid.

Det första soc säger, är att Beata måste göra sig av med sin firma om hon vill ha försörjningsstöd. Utan F-skattsedel kan inte Beata börja jobba igen, men det spelar ingen roll. För att få akut hjälp, måste hon avsäga sig möjligheten till inkomst i framtiden. Men trots att hon gör allt de säger får hon ändå inte hjälp; hon möts av avslag på avslag på avslag.

Utan en spänn på fickan, har inte råd med toapapper eller glödlampor. När hon är blomvakt åt grannarna, stjäl hon en deciliter ris.

Fattigfällan är Beatas historia berättad för Charlotta von Zweigbergk. Det är fasaväckande läsning.

Beata heter inte Beata utan nåt annat, men man förstår att hennes namn är ”fint”. Man får också veta att hon är halvkänd från tv, förmodligen artist av nåt slag. Det gör inget att Beata är anonymiserad, Fattigfällan är inte i första hand en bok om en särskild människa. Det är en berättelse om Sverige, om ett välfärdssystem som vi känner nationell stolthet över, men som faktiskt inte längre fun­gerar.

Om man sätter ett streck i stället för två nollor i kolumnen på en av soc alla blanketter, får man avslag på sin ansökan. Om man hjälper sin pappa att betala en tågbiljett på nätet via sitt eget konto och sen ersätts av honom med pengar i handen, misstänks man ha pengar undanstoppade. Om man handlar för hundra spänn på Seven Eleven, till exempel laddar sitt SL-kort för att kunna besöka sin läkare, blir man misstänkliggjord för att vara en slösamaja.

Medan skattemedlen går till timvis av irrationell byråkrati, äter Beata sig mätt på härskna kakor för fem kronor burken som hon hittat i nån lågprisbutik. Hjärnan triggar på socker och fett, det är också såna livsmedel som är billigast. Hon blir, som så många fattiga, lönnfet. Hon tappar tänderna.

Soc säger att hennes hemförsäkring är femtio kronor för dyr, hon måste genast byta! Soc säger att hennes hyresrätt på två rum är för dyr, trots att den ligger under hyressnittet. De ger henne tre månader att flytta.

Beata uppmanas alltså att vräka sig själv, men den som har en betalningsanmärkning hittar ingen ny hyresvärd.

Den som en gång hamnat hos Kronofogden kan aldrig få ett lån, eller ens köpa en bussbiljett med sms. Man kan heller inte få tillbaka sin f-skattsedel, vilket krävs i många branscher.

Fattigfällan är ett djupt upprörande dokument om ett Sverige som politikerna aldrig pratar om. Men även Beata lockar fram om inte ilska, så i alla fall irritation.

Beata blir förbannad på kompisar som säger ”ge mig elräkningen, så betalar jag den åt dig”. Varför kan de inte bara ge mig pengarna, undrar hon? Samma sak med dem som bjuder hem henne på middag: ”De godhjärtade säger förstås att jag kan komma hem till dem och äta, vilket bara ytterligare bevisar att de inte har en aning om hur jag har det.” De fattar nämligen inte att tunnelbanan kostar 64 kronor. Varför kan de inte skicka pengar till mat i stället?

Men vänskap är en social relation, den bygger på att man ska umgås och känna varandra. Beata tycks vilja reducera sina vänner till bankomater.

Beata vill inte sälja Situation Stockholm, av rädsla för att bli igenkänd. Det är begripligt, men inte att hon avundas de hemlösa som tycker det är helt naturligt att vara tandlös och oklippt. Men vad vet Beata om det? Ingen som säljer Situation Stockholm är född på gatan, alla har familj, före detta grannar, arbetskollegor och klasskompisar som känner igen dem där de står.

Särskilt självupptaget blir perspektivet när Beata beskriver Socialtjänsten. Även om bara hälften av det Beata berättar skulle vara sant, har hon blivit anmärkningsvärt illa behandlad.

Men det är trots allt inte socialarbetarna som sätter regelverket. Det är inte de som hittat på blankettexercisen. Det är inte de som beslutat om kommunernas besparingar på de fattiga. Det är inte de som bestämt att Socialtjänstkontoret ska vara så underbemannat, att de inte hinner svara i telefon.

En präst som Beata pratar med - kyrkan är tidstypiskt nog de enda som villkorslöst hjälper de svältande - jämför socialarbetarna med nazisterna. Även de påstod sig bara följa order. Det är ett groteskt uttalande.

Det finns 36 000 socialarbetare i Sverige, 80 procent av dem är kvinnor. Alla dessa kan inte vara lika okänsliga som handläggarna Beata råkat ut för. De har blivit socialarbetare i akt och mening att hjälpa människor, men den nedskärningspolitik vi har i dag tillåter dem inte att göra det. Det måste ju göra något med deras psyken att hela tiden tvingas kränka människor och meddela avslag.

När Beata hotar att ta livet av sig, uppmanar Soc henne att kontakta psyket. Hjärtlöst, menar Beata. Men vad ska de säga? De är inte psykologer, och vi kan ju inte ha ett godtyckligt system där den som säger sig vara suicidal ska få pengar som andra nekas. Alla som hamnar hos Soc mår skitdåligt.

Var tredje socialarbetare är utsatt för våld eller hot om våld, men Beata grubblar inte över det. Hon spekulerar i stället i om ”soctanterna” får en bonus om de håller budgeten nere.

Så långt i läsningen börjar jag fundera över Charlotta von Zweigbergks insats. Som journalist hade hon enkelt kunnat kolla upp Beatas funderingar. Hon hade också kunnat sätta in Beatas erfarenheter i en större kontext, såsom fattigdomsstatistik och vilka politiska avvägningar som ligger bakom Beatas öde.

Fler och fler som hamnar hos Soc saknar sociala problem, det enda de inte har är pengar. Enligt Fattigfällan finns lika många utförsäkrade som det finns 35-åringar, vilket är lika många som bor i hela Gävle kommun. Tuffast har de som likt Beata lever ensamma. Allt fler som söker sig till natthärbärgena är utförsäkrade knegare som drabbats av skilsmässa.

Arbetslösheten tvingar människor som nyss hade fast anställning och kollektivavtal att bli prekära egenföretagare med f-skattsedel. Socialförsäkringssystemen är inte anpassade till den sortens skattebetalare.

Socialbidraget är tänkt som en kortvarig lösning, men så ser inte socioekonomin ut. Det finns 231 000 fattigpensionärer i Sverige, 160 000 av dem är kvinnor. Lika illa ställt är det för ungdomar som bara har aktivitetsersättning. Till detta måste vi räkna alla människor som ligger strax över gränsen för existensminimum.

Och samtidigt: en genomsnittlig familj i Djursholm får lika mycket i rut- och rotavdrag som ett helt försörjningsstöd. Det är också här som samhällets största fifflare bor.

Vi har en underklass i Sverige som permanentats genom politiska beslut. Alla fattiga människor tigger inte på gatan, bakom stängda dörrar lever folk i misär. Det skyddsnät som vi tror ska fånga upp oss när vi faller, finns helt enkelt inte.

”Fattigfällan” är en bok som skulle kunna bli politisk dynamit om nån tar upp den till diskussion, om nån tar människorna det handlar om på allvar - förr eller senare kan det vara vem som helst av oss. Eller som krögarprofilen Erik Videgård uttryckte det när han drabbades av cancer och hamnade på obestånd efter Försäkringskassans regelverk och därtill felhantering: ”Jag vill inte bli någon snyfthistoria. Men så här ska det fan inte vara.”