Skrap på ytan när en ärlig man möter fuskare

Efter Macchiarini-affären har Kjell Asplund skrivit en bok om forskningsfusk

Kajsa Ekis Ekman

helskärm

När Macchiariniskandalen var ett faktum och Karolinskas ledning inte längre kunde blunda, beslöt universitetledningen att inleda en oberoende utredning. Ordförande blev Kjell Asplund, Socialstyrelsens tidigare generaldirektör. 

Fallet kom att intressera Asplund så mycket att han nu skrivit en hel bok om forskningsfusk. I Fuskarna berättar han om fall som nederländske Diedrik Stapel – som började hitta på spännande resultat när hans vanliga studier inte gav någon uppmärksamhet, Yoshitaka Fuji – forskaren med den längsta fuskarkarriären någonsin – och så Macchiarini själv. Vad driver dessa människor till att fuska, undrar Asplund, och hur kan akademin skydda sig?

Boken är ingen vetenskaplig studie utan mer av en personlig betraktelse, starkt färgad av Asplunds egen norrländska uppväxt där fusk betraktades som helt otänkbart. 

Vilket ju är en eftersträvansvärd kultur – problemet är bara att när den möter en global kapitalistisk forskningsindustri där resultat är pengar, har den svårt att upptäcka problemen. Den som är van vid ärlighet kan ha svårt att ta in att det finns lögnare, och första gången Asplund mötte fusk betraktade han det som kuriöst, nästan lite festligt. Sådana personer är ofta nyttiga idioter i fuskarens händer, och Asplund beskriver det som ett uppvaknande när han förstått att det faktiskt existerar människor som ljuger medvetet. 

En del av förklaringen ligger naturligtvis i fuskarens personlighet, skriver Asplund. Det är i regel en narcissist med uppblåst självuppfattning, en karismatisk person med förmåga att övertyga andra – samtidigt som personen ofta tar stora risker och tycks sakna samvete. Att människor kan komma till skada och till och med dö, tycks inte röra dem i ryggen.

Men det är inte den enda förklaringen – den akademiska världen har också förändrats på ett sätt som gör att fusket frodas. Pengar och uppmärksamhet blir viktigare än att leverera korrekta resultat, och forskare som inte får ett genombrott stressas att presentera mer ”eleganta” slutsatser. Så kallade rovtidskrifter och rovkonferenser har ploppat upp som svampar, vilka publicerar vad som helst mot betalning och utan granskning. 

Fusket skulle dock aldrig kunna fortgå utan en viktig hjälpreda: universitetsledningen. Asplund visar hur så gott som samtliga fuskare redan avslöjats mängder av gånger av kollegor och studenter som slagit larm, men att det sällan leder någon vart. Tvärtom straffas ofta visselblåsarnai stället för fuskaren! 

I fallet Macchiarini skickade den belgiske kirurgen Pierre Delaere inte mindre än fem brev till Karolinskas ledning och påpekade att Macchiarinis metod inte kunde lyckas – det gick inte att få en donerad luftstrupe att fästa, än mindre en konstgjord. Han ignoreras konstant av KI:s ledning.

Att det gäller att ta visselblåsare på allvar, understryker Asplund flera gånger. Så varför avfärdar han själv Benita Alexanders berättelse? Hon, den prisbelönta journalisten som Macchiarini lurade in i ett förhållande med löften om ett påvebröllop, var ju en av de första visselblåsarna och en viktig pusselbit i att förstå vidden av Macchiarinis lögner. 

Men här byter plötsligt Asplund ton. På kvinnan som är offer för en narcissist i sitt förhållande vill han inte tro. Han skyller på Alexander själv: ”Var hon inte i själva verket en medaktör, triggade de inte varandra till en monumental värld av drömmar och lögner? De enda vittnesmålen om deras relation kom från henne. Var hon inte den sortens person som vet hur man säljer en historia i media?” Att hon gjorde en dokumentärfilm om förloppet kallar Asplund för ”hämnd.” Här visar Asplund att han tyvärr bara skrapat på ytan av fenomenet fuskare.