Kvar blir den verklighet som kallas livet

Hanna Kralls ”Den inneboende” undviker det storslagna

Av: Jenny Högström

Publicerad:

Den polska journalisten och författaren Hanna Krall föddes 1935 i Warszawa. Under andra världskriget levde hon gömd hos en mängd olika människor i olika lägenheter.

Den belägenheten har hon gemensam, inte bara med många nödställda människor i dag, utan också med flickan Marta i Kralls roman Den inneboende från 1982. I familjen finns en flicka i samma ålder, Maria, som också i någon mening är den här romanens jagberättare.

Skillnaden är att Maria är fri. Hon kan inte bara gå fram till fönstret och gå på toaletten när hon vill, hon kan komma och gå och se folk i ögonen på gatan utan hot om att bli avslöjad.

Men Den inneboende börjar som ett brev skrivet i romanens nutid. Här återges en del ur en teaterpjäs där skådespelarna berättar sina mor- och farfäders livshistorier. Pjäsen har den emblematiska titeln "Drömmen om landet utan synd" och det är såklart Polen det handlar om, ett land som över historien haft många herrar och där frågor om ursprung, religion, ideologi och i slutändan rätt och fel är under ständig förhandling.


Att vara på rätt sida vid ett tillfälle i historien borgar inte för att vara rätt vid nästa. Vem som helst tycks när som helst kunna bli bortförd och ställas inför rätta. Vem som helst tycks när som helst kunna bära sant eller falskt vittnesbörd mot sin nästa. Vad ska man då hålla fast vid – och varför?

Namnet, vilket Krall har visat även i många andra böcker, är en plats där detta på en gång psykologiska och historiska drama ställs på sin spets. Här är det till exempel det tyska namnet Staemmler, som på polska blev Sztemler, och som eftersom det låter judiskt "vållade vissa bekymmer" under den antisemitiska kampanjen efter studentupproret 1968.

Jag tänker också på namnet Maria. I Kralls Vit Maria berättas historien om det judiska familjeföretaget bakom servisen som ”ariserades” i slutet av 1930-talet. I Hjärterkung färgar bokens protagonist håret blont och övar in Ave Maria för att dölja sin judiska härkomst.


Det finns med andra ord olika skäl att laborera med både namn och historia. Det går att sno bitar här och där och sätta ihop dem till en berättelse som passar. Som är tillräckligt heroisk, eller på annat vis självrättfärdigande. Således fastslår berättaren redan tidigt i romanen: ”Jag sätter samman en ny biografi åt min far.”

Och i den biografin, där major Krall blir tagen som krigsfånge, ingår även berättelsen om Marta och Maria, den mörka och den ljusa, den inneboende och den fria, bekymmerslösa flickan. Deras vänskap fortsätter även efter kriget när Marta hamnar på barnhem och Maria kommer på besök, och sedan när de båda blir vuxna kvinnor. Samtidigt ställs frågor om sorg, om skuld, om att gå vidare: om förhållandet till det förflutna och vilken version som är accepterad.

Det skulle säkert gå att gestalta detta i form av något slags brett anlagd episk roman, med en auktoritär berättarstil, utförliga personbeskrivningar, tydliga återblickar, tydliga subjekt. Men så jobbar inte Krall.

I stället berättar hon i korta stycken, ur många olika perspektiv och med många olika versioner, och reviderar och ifrågasätter sin berättelse från början till slut, som ett slags självkritiskt ljudspår. Därmed luckrar hon upp såväl sin berättelse som alla eventuella hjältesagor och storslagna tragedier ur det polska 1900-talet fram till den 13 december 1981 när undantagstillstånd utlystes, som på en gång är romanens start- och slutpunkt.


Kvar blir den komplicerade och motsägelsefulla verklighet som kallas livet.

På grund av de många olika personerna och versionerna är det inte alltid lätt att hänga med. Men när det gäller Hanna Krall, i Julian Birbrajers finfina översättning till svenska, är det alltid värt besväret.

Publicerad:

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.