Österrikisk grand old lady ångar på

Ett helt liv pulserar genom en armé av kommatecken och kolon

Publicerad 2020-01-21

Somliga förknippar åldrande med inbromsning och ro, men Österrikes poetiska grand old lady Friederike Mayröcker, 95, tycks inte känna till de förväntningarna.

Trots att hennes Patos och svala delvis tillkommit under en vistelse på sjukhem är flödet lika livligt som det brukar. Bokens prosatexter, daterade mellan den 17 december 2015 och den 19 september 2017, snarast driver upp rytmen till ett rastlöst tankezappande.

I texten glimtar författarjagets nu fram, där hon driver rullatorn mellan kafeteria och ”rökbarack”, samt tar emot en strid ström av besökande vänner och beundrare. Men lika närvarande är flödet av minnesbilder, från en förgången vardag (kanske via ett foto eller en gammal anteckning) eller från drömmar, böcker och bildkonst.


Ett helt liv tycks pulsera fram genom en armé av ivriga kommatecken och kolon som nästan schizofrent bryter tankebanor mitt itu. Ett liv där stort och smått samsas och ett ”FLOTTIG” eller ”KÅLVÄXT” i versaler till synes slumpmässigt kan få vikt. Ulla Ekblad-Forsgren översätter allt med erfaren klokhet, millimeter för millimeter, alltid nära tyskan.

Det finns många som skriver medvetandets ström. Lispector kan göra det, Jelinek också. Men Mayröcker skriver inte fiktion som de, hennes jag är poetens jag också i prosans form. Jag har inte tänkt så mycket på det förut, att det poetiska jaget och dagboksgenrens jag är samma – varken fiktivt eller dokumentärt definierat genom handling. Det är ett skrivande jag som uppfinner sig självt genom texten och blir till just och bara där.

Beroende på läsarens förkunskaper förblir en del av textens tankar slutna medan andra öppnar sig som blommor. Jag trivs i associationerna till Max Ernsts bildvärld, i Jacques Derridas (”JD”) tankar och i fragmenten från samvaron med livskamraten Ernst Jandl (”Ely”). Språkets skönhet ger i sig flytkraft: en askkopp, en mosad tusensköna, en ”tåreflod” i Schillerpark – texten är skön, på en gång barock, romantisk och trivial. Wien jäser i fonden bland solreflexerna.


När splittringen tröttar riktar jag in mig på att leta fram författarens poetik ur textflimret. ”Jag är hipp”. ”Jag är avantgarde”. Så kan ett par humoristiska självdeklarationer låta. Andra gånger märks ett större allvar: ”Är målare i skrivandet”; ”jag blöder längst ner i texten”; ”utskakandet av en flora ur min kropp”.

Jag är mycket glad att få ta del av ”detta liv = utan räcke”. Och det gång på gång. Mayröcker har publicerat ett sjuttiotal skrifter, varav en handfull översatta till svenska. Bara hennes lika grafomaniska yngre landsmaninna Elfriede Jelinek kan hoppas hinna ikapp. De tycks båda vara gjorda av lika delar skrift och kött.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln