Våldtagen av pappa
Pia Bergström läser uppgörelseromanen som skakade Norge
Publicerad 2018-09-25
Den i Norge välkända författaren Vigdis Hjorths kontroversiella roman Arv och miljö har nu nått Sverige. En laddad historia om en förmögen Oslofamilj, vars skamliga hemligheter dras ut i ljuset av äldsta dottern, den ofega författaren och teatertidningsredaktören Bergljot.
Hjorth, som har skrivit 17 böcker, de flesta för barn och ungdom, berättar rättframt, levande och med bitande svart humor om en kvinna som först i vuxen ålder, när hon försöker skriva en pjäs om kärlek, drabbas av vad hon kallar en ”sanningshändelse”. Plötsligt minns hon det smärtsamma som varit dolt i hennes inre i många år.
Efter en psykoanalys, då hon försöker förhålla sig till den uppslitande sanningen som även för med sig en omvärdering av familjen och hela barndomen, försöker hon flera gånger få pappan och mamman att tala om vad som hände och kanske ge henne en förklaring eller senkommen ursäkt.
De nobbar henne iskallt. Även hennes två yngre systrar väljer att tro att hon bara hittat på alltihop. Det finns ju inga bevis, hävdar de envist.
Romanen, spännande som en deckare i sina rasande, känslofyllda återblickar, är en formidabel uppgörelse med en högborgerlig familj, vars utsida, anseendet, ägandet, rikedomssymbolerna, livsstilen är viktigare än allt annat. En familj som kräver underkastelse och lojalitet, och som snabbt och nästan obesvärat förvandlar faderns ”otänkbara” sexuella övergrepp på sin lilla fantasifulla femåriga dotter till lögn och inbillning.
Men hon saknar dem. Särskilt gemenskapen på somrarna med syskonen och senare deras barn ute på skärgårdsön Hvaler, där familjen ute på en klippa vid havet har två stugor.
När den med tiden allt mer tungsinte fadern dör får den medelålders Bergljot i samband med arvsskiftet veta att de två stugorna redan för länge sen lovats till de två lojala systrarna. Detta blir för Bergljot en symbolfråga, det yttersta sveket.
Det är alltid offren som får betala högsta priset för fred, påpekar hon.
Arg är hon och djupt sårad, vilket man känner ända ner i magen under läsningen. Trots att man gärna vill blunda för detaljerna när det gäller incest lyckas Hjorth genom sitt mogna berättarjag belysa varenda aspekt av den förbrytelse och den förnekelse barnet tvingats tåla av dem som borde ha älskat och beskyddat henne. Både kriget i Jugoslavien och Sydafrikas fredsprocess dras in i hennes resonemang om offer och försoning. Det är alltid offren som får betala högsta priset för fred, påpekar hon.
Men den vuxna Bergljot är verkligen inget ofarligt eller försvagat offer. Hon gör sig aldrig mindre än hon är och moraliserar inte. Hon kräver sin rätt. Att läsa Arv och miljö är som att följa en stridsberedd Ariadne tillbaka ner till monstrets håla.
Och jag tror att var och en som läser och mår lite illa bara av närkontakten med barnets värnlöshet också kan känna igen sig i de beroenden och den gränslöshet som finns i alla familjer.
Mammans desperata aggressivitet väcker den 50-åriga dotterns medlidande, systrarnas falska vänlighet och isande hårdhet när det gäller arvet är värre. Medan fadern framstår som obegriplig även för den vuxna Bergljot, hotande, hatad, älskad i svår förening. Hon känner bara lättnad när han dör även om hon inte fått ”göra upp” med honom.
Incest och våldtäkt är ju inte bara ett brott mot en individ utan en förbrytelse mot en urgammal samhällelig överenskommelse om reglerna för mänskligt umgänge.
Det Hjort visar så övertygande i sina djupborrande omtagningar är att offer för sexualbrott inte i första hand behöver hämnd eller förklaring (finns det någon?), utan ett samhälleligt erkännande av den själsliga skadan, personlig upprättelse, medkänsla. Inte utfrysning, undvikande, skambeläggande eller horstämpel. Dessa historiskt lika välkända som vidriga sätt att bemöta våldtagna och incestoffer.
Det som gjorde Metoo till ett sådant fantastiskt fenomen var ju att de som skämts och kämpat med kränkningen i tigande ensamhet fick just sådant stöd och sådan tröst av andra kvinnor när de vittnade om vad de utsatts för. Skammen placerades där den borde vara, hos förövaren, som brutit mot reglerna.
Trots de starka känslorna är Arv och miljö en roman och ingen självbiografisk anklagelseakt, hävdade Vigdis Hjorth bestämt i den debatt om verklighetslitteratur som följde utgivningen i Norge 2016.
Den enda som påstod något annat var faktiskt hennes egen syster, juristen (!) Helga Hjorth som blev så upprörd när hon läste romanen att hon skrev en egen ”motbok”, Fri vilje (Kagge, 2017) där hon försvarar familjens och sin egen hållning och agerande.
