Prekariatet från insidan
Viktoria Jäderling läser ”Wage slaves” av Daria Bogdanska
Publicerad 2017-01-02
BOKRECENSION. Möllevångstorget – Möllan – i Malmö. Jag har aldrig varit där (och det är verkligen inget att skryta om), men jag har en bild av ett torg med myllrande folkliv där man kan äta ”den godaste falafeln i Sverige”. Så här står det på Malmö stads hemsida: ”Arbetarrörelsen startade här. Den stora statyn på torget heter ’Arbetets ära’. Konstnären Axel Ebbe ville genom skulpturen uttrycka hur gemensamt arbete håller samhället uppe. Och här på Möllan, växte arbetarrörelsen fram under slutet av 1800-talet, då Malmö växte med industrierna.”
Jag tror inte att just personnummer var ett stort problem för de människor vars gemensamma arbete höll samhället uppe på Axel Ebbes tid. Statyn skymtar i bakgrunden och ger helt andra associationer (skam, inte ära) i Daria Bogdanskas serieroman Wage slaves. Den bygger på hennes egna upplevelser i Malmös prekariat, i restaurangbranschen runt Möllan, där man kan ”låta smaklökarna uppleva mat från världens alla hörn” (jag plockar citat från pittoresk hemsida).
Vi följer Daria som har flyttat hit från Polen. Hon har börjat på en serieskola och behöver ett jobb för att försörja sig. Alltmer desperat tar hon ett svartjobb på en indisk restaurang, där hon snart upptäcker att lönen regleras efter grad av social utsatthet – en arbetare från Bangladesh får 45 kronor i timmen, Daria som europé får 50 kronor och bäst betald är den svenska servitrisen Ida som mest ser det som ett schyst extraknäck bredvid plugget.
En väg in i det svenska samhället är ett personnummer. Men budskapen från Myndighets-Sverige är som gåtor: utan anställning är det svårt att få personnummer. Och vice versa, utan personnummer är chanserna till en rimlig anställning minimala.
Daria bestämmer sig för att ta strid med hjälp av facket och en svensk journalist. Men de övriga anställda på ”Indian curry hut” är för beroende av den slugleende bossen Sanad för att våga organisera sig, och den i alla bemärkelser mindre utsatta Ida glider undan Darias påstötningar. Man förstår att Ida tycker det hela är ett olustigt ståhej. Det är en detalj här, och samtidigt en glasklar inblick i svensk medelklassmentalitet.
Allt som allt ger Wage slaves en inte särskilt chockerande bild av ett nyliberaliserat och genomindividualiserat samhälle. Följaktligen är det Darias egen kampvilja som driver historien framåt.
Det handlar om arbete, men också kärlek och vänskap. I den raka, effektivt tecknade berättelsen fastnar jag för de mer ambivalenta situationerna, subtiliteterna. Exempelvis Darias relation till den nästan helt frånvarande men stötvis hjälpsamme Erik. Är de ihop? Har de ett öppet förhållande? Vem är denne Erik som så sällan svarar i telefon? Om de gifter sig kan ju Daria få ett personnummer. Här knyter det sig i magen.
