Långsam resa med förklarande sting

Ingen kan som Peter Handke låta ett bistick skapa sådan speciell sötma

Claes Wahlin

helskärm

Det börjar med ett bistick. Berättaren i Peter Handkes roman Frukttjuven – som alltid är det svårt att skilja författaren från berättaren i Handkes romaner – sticker sig på ett bi när han vandrar ut bland klövern i trädgården. En av de äldsta liknelserna för den goda litteraturen rör bins samlande av honung, hur en författare väljer ut det bästa från sina föregångare för att skapa ett verk fyllt av honungens sötma och ljus – sweetness and light.

Bisticket blir hos Handke en påminnelse om att ge sig av – att sticka iväg. Sötman och ljuset, kanske de ändå finns där, med tiden. Om det finns några författare som Handke i denna roman samlat om inte det bästa från, så låtit sig stickas av, nämns två.

Det första i ett av romanens motton, Wolfram von Eschenbach som runt sekelskiftet 1200 skrev dikten om sökandet efter graal, Parzival, och den oavslutade historien om kriget mellan kristna och saracener, Willehalm, där konflikten handlar om att förena riddarens plikt mot sin herre med lojaliteten mot sin familj.

Den andra är ett helgon från 400-talet, Alexis, även kallad helgonet ­under trappan, eftersom han som ung gett sig av och sedan återvänt som tiggare för att bo under sina föräldrars trappa ­ända till sin död. Föräldrarna kände aldrig igen honom. Sedan dess är Alexis pilgrimers och tiggares skyddshelgon.

Så vad har vi? En resa, ­eller en färd, där berättaren med sedvanlig långsamhet lämnar sitt hus och sin trädgård där biet stack honom, beläget strax utanför Versailles. Via Paris söker han sig norrut, till just de landskap där Wolfram von Eschenbachs versberättelser utspelar sig.

Frukthandlaren, vem är hon? Det är om henne det ska berättas, eller med Handkes formulering, framberättas. Ständigt på resa, jorden runt, är hon nu strax norr om Paris i Picardie för att leta efter sin mor. Sin far har hon kontakt med. Även sin bror, låt vara att det i hennes liv föreligger ­vissa familjeproblem. 

Hon heter Alexia, som helgonet, och möter på sin väg en ung man hon kallar Valter, inte Wolfram, men kanske efter dennes samtida poetkollega, Walther von der Vogelweide.

Så träder i långsam promenadtakt världen längs vägen fram, på en gång konkret och drömsk. Långsamheten är konstitutiv i Handkes författarskap, allt sker i ett tempo fjärran vår hastighetsupptagna tid. Berättaren, och senare frukttjuven, rör sig makligt framåt, stannar upp, betraktar och reflekterar över naturen – ständigt förunderlig och överraskande – och minns andra platser, andra tider. Frukttjuven möter människor som antingen avfärdas bryskt, eller omfamnas glädjestrålande.

Liksom i språket finns det ett trevande, en nyfikenhet som balanserar mot försiktigheten och vaksamheten. De långa, vindlande meningarna som kan inledas med ett intryck, vandra vidare till ett minne och avslutas med att lagra händelsen som erfarenhet – satsbyggnaden motsvarar den långsamma vandringen, hur berättelsen – som knappt förtjänar att kallas berättelse – blir läsarens vandring sida vid sida, ­sida upp, och sida ner.

Ingen kan som Handke låta ett bistick skapa sådan speciell sötma och sådant förklarat ljus.